Bästa dagen någonsin
Stämningssättare: http://www.youtube.com/watch?v=4CrTq0IASws
Jag sitter på tåget på väg till jobbet och det har varit en rätt sketen morgon än så länge. Någon skitstövel tog sista brödet utan att ta ut en ny limpa ur frysen. Det slutade med att jag fick köra min ost- och skinkmacka i micron. Den plötsliga och intensiva värmen var för mycket för den stackars smörgåsen och den förvandlades till en gladdig gegga som jag kände att jag borde ha ätit med en sked. Dessutom misstänker jag att min katt bestämt sig för att min sko är någon sorts sekundär kattlåda. Är lite osäker på den punkten, jag har inte vågat lukta på min fot ännu. Jag tror att jag bara byter strumpa och sprejar ner både fot och sko med deodorant när jag kommer hem och låtsas som att inget har hänt.
Hur som helst så sitter jag på tåget, jag har en fönsterplats och det fanns inga illaluktande gubbar i min omedelbara närhet. Däremot var det mycket underhållande att observera en tjej i andra änden av vagnen som försökte lista ut vad det var som stank så förfärligt. Eftersom jag har haft nöjet att färdas med "Old Man Pee's-a-lot" tidigare visste jag precis vad det rörde sig om.
Samtidigt i en annan del av vagnen sprang en liten tjej omkring, kan inte ha varit mer än fem år gammal. Det hoppades, det skuttades, det skrattades och klängdes i handtagen. Jag märkte att jag inte var den enda som irriterades av detta och kände en viss gemenskap med den finniga rökaren intill mig som satt och bet sig i kragen. Föräldrarna hade lämnet ungen att härja fritt på tunnelbanan, de var mycket upptagna med sina telefoner. Ena riktiga tryffelsvin, det såg jag direkt.
Helt plötsligt, mitt i tunnel, tvärbromsar tåget och den lilla flickan far rakt in i en av pelarna med huvudet först. Den rejäla dunsen hördes trots det dånande ljudet från de svettiga bromsarna som försökte krama livet ur den rullande vagnen. Vad som hände därnest har jag gått igenom i mitt huvud om och om igen.
Samma sekund jag tittade åt hennes håll möttes våra blickar med en kuslig samtidighetsprecision. Hon bara stirrade på mig med den där panikartade blicken som barn kan få precis efter de slagit sig, som om de inte ännu har insett vad som hänt. Jag nickade på ett uppmuntrande sätt som sa: "Ja, det är okej att gråta" och hon bröt ut i ett fasansfullt gallskrik. Tårar och hela karusellen.
De flesta kanske hade tyckt synd om den arma lilla kraken. "Stackars liten, kom så får jag blåsa" och allt det där. Men inte jag. Delvis ofrivilligt började det dra i mina mungipor. Bilder av Nelson fyllde mitt huvud, samtidigt som ett mycket välbekant ljud upprepades, om och om igen.
Jag var fullständigt överväldigad av ren lycka. Det finns inte tillräckligt många synonymer i det svenska språket för att beskriva hur jag kände i den stunden. Andra, små och obetydliga händelser i mitt liv som att ha förlorat oskulden och studenten bleknar i jämförelse. Det var som om den där bekymmersfria glädjeyran man bara ser på riktigt i små barn, och rika människor - sögs ut ur henne och in i mig. Som bränsle för mitt inre väsen. Jag absorberade varenda droppe. Jag inser att helvetet är vad som väntar mig efter den här dagen. Men det var det nästan värt.
http://img134.imageshack.us/my.php?image=bestdayeverzt3.swf
Jag sitter på tåget på väg till jobbet och det har varit en rätt sketen morgon än så länge. Någon skitstövel tog sista brödet utan att ta ut en ny limpa ur frysen. Det slutade med att jag fick köra min ost- och skinkmacka i micron. Den plötsliga och intensiva värmen var för mycket för den stackars smörgåsen och den förvandlades till en gladdig gegga som jag kände att jag borde ha ätit med en sked. Dessutom misstänker jag att min katt bestämt sig för att min sko är någon sorts sekundär kattlåda. Är lite osäker på den punkten, jag har inte vågat lukta på min fot ännu. Jag tror att jag bara byter strumpa och sprejar ner både fot och sko med deodorant när jag kommer hem och låtsas som att inget har hänt.
Hur som helst så sitter jag på tåget, jag har en fönsterplats och det fanns inga illaluktande gubbar i min omedelbara närhet. Däremot var det mycket underhållande att observera en tjej i andra änden av vagnen som försökte lista ut vad det var som stank så förfärligt. Eftersom jag har haft nöjet att färdas med "Old Man Pee's-a-lot" tidigare visste jag precis vad det rörde sig om.
Samtidigt i en annan del av vagnen sprang en liten tjej omkring, kan inte ha varit mer än fem år gammal. Det hoppades, det skuttades, det skrattades och klängdes i handtagen. Jag märkte att jag inte var den enda som irriterades av detta och kände en viss gemenskap med den finniga rökaren intill mig som satt och bet sig i kragen. Föräldrarna hade lämnet ungen att härja fritt på tunnelbanan, de var mycket upptagna med sina telefoner. Ena riktiga tryffelsvin, det såg jag direkt.
Helt plötsligt, mitt i tunnel, tvärbromsar tåget och den lilla flickan far rakt in i en av pelarna med huvudet först. Den rejäla dunsen hördes trots det dånande ljudet från de svettiga bromsarna som försökte krama livet ur den rullande vagnen. Vad som hände därnest har jag gått igenom i mitt huvud om och om igen.
Samma sekund jag tittade åt hennes håll möttes våra blickar med en kuslig samtidighetsprecision. Hon bara stirrade på mig med den där panikartade blicken som barn kan få precis efter de slagit sig, som om de inte ännu har insett vad som hänt. Jag nickade på ett uppmuntrande sätt som sa: "Ja, det är okej att gråta" och hon bröt ut i ett fasansfullt gallskrik. Tårar och hela karusellen.
De flesta kanske hade tyckt synd om den arma lilla kraken. "Stackars liten, kom så får jag blåsa" och allt det där. Men inte jag. Delvis ofrivilligt började det dra i mina mungipor. Bilder av Nelson fyllde mitt huvud, samtidigt som ett mycket välbekant ljud upprepades, om och om igen.
Jag var fullständigt överväldigad av ren lycka. Det finns inte tillräckligt många synonymer i det svenska språket för att beskriva hur jag kände i den stunden. Andra, små och obetydliga händelser i mitt liv som att ha förlorat oskulden och studenten bleknar i jämförelse. Det var som om den där bekymmersfria glädjeyran man bara ser på riktigt i små barn, och rika människor - sögs ut ur henne och in i mig. Som bränsle för mitt inre väsen. Jag absorberade varenda droppe. Jag inser att helvetet är vad som väntar mig efter den här dagen. Men det var det nästan värt.
http://img134.imageshack.us/my.php?image=bestdayeverzt3.swf
Kommentarer
Trackback
