angleby

Alex: Jag var på krogen med Dan och Alexandra från Norrköping i helgen.
Oskar: Okej.
Alex: Jag satt där och pratade med Alexandra och Dan... Han gjorde... fan den mest imponerande attacken jag någonsin sett.
Oskar: Dan?
Alex: Ja, det var helt jävla otroligt.
Oskar: Mhmm.
Alex: Så vi sitter där i en soffa, Dan är lite av the third wheel, liksom.
Alex: Musik är ganska hög så jag och Alexandra sitter och pratar i varandras öron.
Alex: När jag sedan tittar upp är Dan borta. Jag tänkte att han kanske gått på muggen eller något och vi fortsätter med vårat.
Alex: Efter ett tag frågar jag om hon såg vart Dan tog vägen.
Alex: "Han sitter och hånglar med någon brud där borta", svarar hon och pekar mot en soffa en bit bort.
Oskar: Linda Plog?
Alex: Nej nej, en SNYGG tjej.

Alex: I alla fall, efter ett tag går han iväg och hon sitter kvar. "Vad hände där bak? Känner du henne?", frågar jag.
Alex: "Nä, jag fick blicken", svarar Dan.
Alex: "Ok, så vad hände?"
Alex: "Hon sa att hennes favoritband var Blink 182, så jag avbröt.
Oskar: HAHAHAHAHA. Dan alltså.
Alex: Vilken jävla legend.

Klockan är strax sju och jag väntar. Väntar på att folk ska stiga upp. Väntar på att folk ska gå till jobbet. Väntar på att affärerna ska öppna.

Sedan ska jag ta mig i kragen och skriva en uppsats. Vänta bara ska ni få se.

Sitter och stirrar ut genom fönstret. Då och då passerar det någon. En mycket gammal tant ute på en morgonpromenad, men hon går så långsamt att det mycket väl kan ha börjat som en kvällspromenad.

Lite senare kommer det en liten unge fladdrandes ned för backen. Klockan är fem i åtta och han har jättebråttom. Han manuvrerar mellan träd och stenar och försöker att inte halka på löven, ser farligt ut det där. Önskar att han skulle trilla och slå sig, bara lite grand. Sådan är jag, antar jag.

Sedan en man med en barnvagn. Kanske är han ensamstående. Plötsligt flyger något ut ur barnvagnen, ser ut som en vante. Det blåser till och vanten dras med i vinden. Han släpper taget om vagnen utan att låsa för att springa efter vanten, den börjar rulla. Ser kämpigt ut det där. Jag undrar vart han är på väg.

Vart är jag på väg?

Idag är jag sjuk. Visserligen inte lika fullt ut kalassjuk som jag var igår. Då sov jag utan problem bort ett helt dygn och vaknade med ett akut behov av mer sömn. Och så fick det bli, jag sov lite till. Nu var det nästan 36 timmar sedan jag först gick och la mig. Sedan dess har jag smällt i mig en halv pizza.

Känner mig inte så jättesjuk egentligen, mer som att jag har fått en fotboll tåpajad rakt i bakhuvudet upprepade gånger. Lite lagom huvudvärk sådär och sedan är det som att en dimma har lagt sig över alltsammans. Överlag är det ett ganska existientiellt stuk på den här sjukdomen. Känner att jag lite när som helst kan börja tala i tungor, kanske få någon uppenbarelse eller så.

Speciellt roligt, om man kan kalla det så, är det när jag ska somna, jag börjar liksom drömma innan jag faktiskt har somnat in ordentligt. Min hjärna går händelserna i förväg och börjar spela upp något bisarrt, tills jag inser att jag aldrig skulle stå och plocka äpplen bara kalsonger i novemberregnet. Då vaknar jag med en känsla av att hjärnan säger "My bad, somna om du. Det ska inte hända igen", men det gör det ju såklart.

Bussen stannar och när dörrarna öppnas sitter det en liten asiatisk kvinna i en rullstol, uppenbarligen vill hon in. Innan jag hinner tänka längre så rycker till och balanserar plötsligt på bakhjulen. Sakta rör hon sig framåt och ställer ned framhjulen i bussen, en snabb rörelse senare har hon på något vänster hoppat in i bussen. Det hela kändes lite som ett väldigt akrobatiskt och vågat cirkustrick.

Några hållplatser senare ska hon av bussen, jag övervägde att gå fram och erbjuda henne hjälp att ta sig av. Lite sådär som man gör när något ska av med en gigantisk barnvagn, typ. Men sen tänkte jag att det här måste hon ju ha gjort tusen gånger utan hjälp. Och det tro fan om hon inte gör samma sak igen, fast baklänges den här gången. Den lilla våghalsen.

Fick lite lust att dra igång en applåd och busvissla lite, men valde att avstå.

Vaknar och är jätteförvirrad. Undrar först var jag är, och sedan vem som ligger bredvid mig. På mina byxor står det "Herr Ågren 5471", ett hyttnummer. Kanske är det där jag har vaknat upp? Kanske är det Herr Ågren som vilar sitt morgontröttstunga huvud mot min axel.

Jag ligger där en stund och väntar. Försöker spela upp gårdagen, försöker minnas. Sedan öppnas ett par ögon, han är vaken nu.

"God morgon...", säger han med skrovlig röst och harklar sig. "Sovit gott?"

Okej, som alla vet så är tid lika med pengar och kunskap är makt. Nu faller det sig så att arbete över tid också är makt, om man ska tro på det gamla ordspråket. Av detta kan man dra en del intressant slutsatser som jag tror kommer kunna hjälpa dig under den stundande ekonomiska krisen.

Om:

T = P (Tid = pengar)
K = M (Kunskap = makt)
M = A / T (Makt = arbete över tid)

Med enkel konstantersättning får vi då att P = A / K. Pengar är arbete över kunskap. Då ser vi att pengar närmar sig oändligheten då kunskap närmar sig 0. Mycket märkligt, kan man tycka men häng med ändå.

På samma sätt kan vi komma fram till att:

K = A / P. Kunskap är arbete över pengar.
Alltså: Ju mer du vet, desto mer måste du jobba. Och ju mer du vet, desto mindre pengar tjänar du. Känns det rättvist?

Vi går vidare.

A = T * M. Arbete är tid gånger makt.

Ja, men det är ju perfekt, arbete närmar sig 0 samtidigt som kunskap närmar sig 0. Att vara korkad och utan arbete kanske inte låter så bra, men enligt vår första ekvation ser vi att våra sparpengar kommer att skjuta i höjden i detta fall. Och finanskrisen är över, i alla fall för vår del.

Bevismaterial a) Systrarna Hilton.

Att allting liksom går lite långsammare när man är trött. Fungerar lite sämre.

Och.

Att när man pluggar sover man alltid lite mindre. Sover lite sämre. Dagarna känns lite längre.

Och att, ja nä jag hade någon poäng jag ville komma till. Plugga och lev längre, eller något.

Jag är alltid den stora skeden