Det verkar som att Kiss är i stan
Det verkar som att Kiss är i stan
En rolig grej man kan göra när man har tråkigt
skriv ditt namn med armbågen: za<l,fdrecx
skriv ditt namn med pannan:
skriv ditt namn med foten:
skriv ditt namn med näsan:
skriv ditt namn med örat:
skriv ditt namn med munnen:
Sedan insåg jag två saker:
1) Mina armbågar saknar den nödvändiga spetskompetensen för att fungera som användbara kommunikationsverktyg.
2) Det här experimentet går inte att utföra på jobbet utan att framstå som en fullkomlig idiot.
Jag vill inte vara en nätmobbare
Ja. Såhär kan det alltså se ut, om det vill sig riktigt illa.
Mannen som tar bilder på barn som blir gjorda
"Mästaren visar huvudstaden:
Säg fotografen Lennart Nilsson och de flesta tänker på fantastiska bilder av hur barn blir till..." -Stockholm City
Här går alltså en 85-årig man omkring med sin Nikon kamera och tar fantastiska bilder av hur barn blir till. Av bilden att dömma ser det ut som han jagar runt i parker och sånt.
Jag föreställer mig denna Lennart sitta gömd i en buske vid en strand någonstans, väntandes. Kameran är redo. Länge väntar han, men han är pensionär, och som jag har förstått det gör man inte så mycket annat vid den åldern. Man väntar på tillfällen att få passa barnbarnen. Man väntar på julafton, påsk och andra tillfällen som kan användas som ursäkt att bjuda över släkt och vänner. Man väntar på att få känna sig levande igen - men framförallt väntar man på döden.
Där sitter han i alla fall och väntar, väntar på ett nyförälskat par som inte har något emot att få lite sand mellan skinkorna. Sen plockar han fram kameran och börjar klicka för allt vad han är värd. "Det här är fantastiska bilder", säger han. Eller kanske går han förbi ett sovrum beläget på bottenplan där de glömt dra för persiennerna när han tar dessa fantastiska bilder av barn som blir gjorda.
Sedan får han det där nöjda "Jaha-jaha"-leendet ni ser i bild. "Det kanske är dags att gå hem och sätta på en fantastisk film med barn som blir gjorda", säger han och nickar. Det är något med det här scenariot som äcklar mig ända in i själen. Nu slutar jag skriva.
Konsert-besvär
Varje muskel, varje led och varenda liten nerv i hela min kropp är fullt upptagna med att skicka signaler till min hjärna. Signaler som säger: "Vi mår dåligt. Är skadade, på riktigt. Det är synd om oss, märker du inte det? GÖR NÅGOT!"
Vad fan vill de att jag ska göra? Jag sitter ju blixtstilla, jag gör mitt bästa för att inte dra för djupa andetag. Då sticker det till i vänsteraxeln så att jag måste grimasera och ha mig. Jag nästan kippar efter andan, som en förbannad jävla fisk på land.
Ingen bra morgon, detta.
Dolda nummer
Han är lite speciell, Dr. Ola. Han gillar att vara oberäknerlig. Frågar man när han kan tänkas höra av sig nästa gång kliar han sig på hakan, lägger huvudet på sidan och så svarar han: "Ja du, Alexander. Det är väldigt svårt att säga", detta säger han med stor eftertänksamhet, och med ögon så fulla av visdom att man inte skulle våga drömma om att ifrågasätta svårigheten i att svara på denna fråga.
Hur han jobbar har jag inte riktigt heller förstått, ibland ringer han sent en lördagskväll. Det är lite märkligt. En gång ringde han när jag var på väg till jobbet, kvart i sju. "Sover du?", frågade han.
Men är det någonsin Ola som ringer nu för tiden? Nej, det är det inte. Och det är lika frustrerande varje gång.
Jag: Alex.
Ingrig: Ja hej, det är Ingrig.
Jag: Hej...?
Ingrid: Jag säljer toffel...
(tystnad)
Ingrid: Med korvbröd.
*klick*
Ett annorlunda från en annorlunda tid på dygnet
23:45
Inatt är det en sån där natt. Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, funderar på vad det är som håller mig vaken. Kan ni ha det ibland?
00:30
Jag tänker på lite allt möjligt, försöker att undvika att tänka på hur trött jag kommer vara imorgon. Ångest. Jag får inte fastna i de banorna, då kommer jag aldrig att somna. "Om jag somnar nu får jag 5 timmars sömn, det räcker. Men då måste jag somna nu. Nu, nu, nu!" Sen kan ni ge er fan på att det är omöjligt att somna.
01:25
De visar Xena Krigarprincessan på trean. Men varför är det ränder på TVn?
02:10
Kände mig inspirerad där ett tag, fick en låt på hjärnan jag aldrig någonsin hört så jag plockade fram gitarren. Den är melodiös och lite sorgsen. Lika sorgsen som mina grannar verkar vara just nu, att dömma av dunkandet i väggen. De kan vara väldigt oförstående, mina grannar.
03:30
Jag känner mig existientiell, och det passar sig inte på den här bloggen. Det hör inte hit, liksom. Fast det skiter jag blankt i vid den här tiden på dygnet.
Stör jag? Det gör jag nästan alltid, på något sätt. Oftast blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Det är klart det. Ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste saken i världen, att livet är utmätt. Hela er tillvaro ställs plötsligt på sin spets - där den egentligen alltid borde vara. Jag menar, ni lever ju alla bara en tumör från döden, trots allt. Och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö. Det hinner ni, det lovar jag.
Men, hinner ni leva? Ni får förlåta mig men - ni verkar så vilsna ibland - som om ni inte riktigt visste vad det är ni saknar så förtvivlat; tills jag knackar på, då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund skall tas tillvara. Ett andetag är ett himmelrike. Varje soluppgång är unik. Och alla futtiga småsaker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting. Som om jag - hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?
Ibland knackar jag på lite för tidigt, det vet jag. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar jag mig tillbaka, självmant, och ger er en stund till. Och det... glömmer ni aldrig. Egentligen skulle jag kanske sätta mig en stunds hos er alla där ute, bara för att se vad som händer. Jag skulle kanske göra er en tjänst, vem vet?
Varför är det på detta viset? Varför!?
Här ser ni två dörrar. Den ena är en svängdörr och den andra öppnas bara inåt. Jag drog rakt in i en av dessa dörrar.
Det finns ingen logik i att ha det på det här sättet.
Bartömning
*Bild timme 1*
Två timmar in i drickandet står jag alltså och smuttar på en x-cider. Denna bild är förbannat dålig för mitt personliga varumärke, men jag bjuder på den.
Vid timme tre gjorde jag min come-back genom att vinna ett shot-race. Piggelinen var väl nån sorts trophé misstänker jag.
Timme 4. Ölspel. Suddigt.
Nästa bild såg ut såhär. Det var den sista bilden på kamerans minneskort.
Sedan var allt tömt och glömt.
Nu vädrar vi skiten
Tar och sänker ribban för den här bloggen, sätter den riktigt lågt. Vi tar och lägger fanskapet på marken. All skit ska ut och vädras.
Lökringar
Miljonär eller leva i misär?
1) Om jag fortsätter att balansera mina in- och utgifter som jag har gjort över det senaste halvåret kommer jag att omsätta min första miljon inom 10 år.
2) Om jag ser över min ekonomi ytterligare och gör några rimliga nedskärningar i min levnandsstandard, samt tar i beräkning den löneförhöjning jag fick den 1:a april kommer jag att omsätta min första miljon inom 3-4 år.
3) Snart blir jag student igen. Jag kommer således att leva i total fattigdom och misär de kommande åren. Miljonen får vänta - men den kommer, var så säkra.
Vad gör man med det här?
Det är märkligt, ibland, hur man bara menar väl men får en näve skit nedkörd i halsen ändå.
Har nyss varit och köpt lunch, på trottoaren mötte jag en äldre, ganska kraftig herre som kom gående i motsatt rikting. Båda stegade på med långa bestämda kliv, han såg ut att ha bråttom. Till slut var vi så nära varandra att vi kunde ha skakat hand, båda stannade upp. Sen blev det sådär jobbigt som det blir ibland. Jag tar ett steg åt höger för att släppa förbi honom, han i sin tur tar samtidigt ett steg åt vänster. Där står vi, fortfarande på handskaknings-avstånd och blockerar varandra. Jag tar ett steg åt vänster, han tar ett steg åt höger. Vi kommer ingen vart.
Och sådär höll vi på en stund, tills han fick djävulen och satan i blicken. Helt sonika tog han tag i mig och puttade mig åt sidan. "Jävla idiot", sa han och gick förbi... Jag ville fälla honom, om inte med benet så i alla fall med en riktigt dräpande kommentar - men jag kom inte på något. Istället stod jag bara där, länge. Kliade mig lite i håret och sparkade till en sten när jag inte såg honom längre.
Jag känner mig tom inuti, och lite smutsig på utsidan. Vet inte riktigt vad jag ska göra med det här, tycker vi glömmer det.
En pinsam liten scen på pressbyron
Det är fredagsmorgon och jag är trött, men glad. Bara timmar kvar nu, sen försvinner jag in i dimman.
På väg till jobbet klev jag in på pressbyron för att köpa mig en kaffe och en daim. En stadig frukost är viktigt, säger de. Framför mig i kön står en kvinna med sin unge, hon har ingenting i händerna så jag tänker att hon bara ska ha en åkremsa eller något. Men så lämnar hon kön och plockar på sig en fralla och ett juicepaket. Ursäktar sig och återtar sin plats i ledet. Efter en liten stund lämnar hon kön igen, den här gången hämtar hon en Yoggi. Återigen sa hon ursäkta och klämde sig in i kön igen. En tredje gång lämnar hon sin plats och när hon kom tillbaka den här gången hade jag fått nog.
"Ursäkta", sa hon. "Nej, ursäkta mig", svarade jag och fortsatte: "Går du alltid direkt till kassan och börjar köa innan du plockat på dig några varor? Jävligt märkligt beteende. Hur skulle det se ut om alla gjorde så, tror du?" Hon blev rätt ställd av detta. Stirrade på mig en stund, fnös och tog sin unge i handen. "Kom Jonas", sa hon och vände hon sig om, sen gjorde hon inga fler turer. Helfestligt, tyckte jag. Och var så nöjd. Så förbannat nöjd.
Medan tjejen bakom disken blippade in mina prylarna tog jag fram plånboken, och i samma stund som jag öppnade den for något ut och landade på golvet, en kondom - som man har i plånkan när man är singelkille. Man är stand-by, är alltid redo. Det isade till i hela kroppen när jag såg den ligga där på golvet. Det är i sådana stunder man bara vill använda en livlina, typ frysa tiden och ringa en vän. Ha en lång diskussion om hur man lämpligast tar sig ur situationen. Kanske över en kopp kaffe.
Jag trampade på den lilla jäkeln, blixtsnabbt var min fot där och försökte sopa den här incidenten under mattan. Sneglade lite över axeln, bakom mig stod en ålderlig kvinna som förmodligen inte har legat med någon sedan kondomen uppfanns. Tror inte ens att hon märkte att jag stirrade på henne, jag blev lite lugnare. När jag fick växeln tappade jag några kronor med flit och röjde undan alla bevis. Trodde jag hade kommit undan med det, jag var pinsamheternas Houdini. Vilken kletig situation som helst kunde jag ta mig ur, trodde jag. Tills jag vände mig om i dörren och såg att tjejen i kassan stod viskade något i örat på sin kollega, sen fnissade de och kollade på mig.
Så förbannat pinsamt, detta. Så förbannat jävla pinsamt.
Korset är vad som väntar mig imorgon
För er som inte är bekanta med begreppet kanske det är bäst att jag förklarar, det kommer nämligen vara ett återkommande koncept i den här bloggen. Var så säker.
Det finns två krav för att en kvälls ölande ska klassas som en kristusfylla:
1) Fram emot morgontimmarna är du så packad att du är redo att själv slå första spiken i det kors som du inte alls har något emot att spika upp dig på.. Först då har din fylla nått bibliska proportioner.
2) En kristusfylla går alltid hand i hand med en sjuhelsikes baksmälla, det är nämligen två sidor av samma mynt. Vanligtvis fastnar du i ett totalt inkapaciterat tillstånd där du mest ligger i sängen, talar i tungor och stryper folk som försöker kommunicera med dig. Det tar tre dagar att återuppstå från detta tillstånd.
En typiskt kväll som håller på att mynna ut i en kristusfylla kan t.ex. se ut såhär:
För övrigt har jag köpt en riktigt barnslig och gräslig t-shirt som jag skall bära imorgon i protest mot att det inte serveras tillräckligt med sushi här i Stockholm.
Passa er, jävligt noga.
Inom två timmar hade så många tjejer och kvinnor i alla åldrar hört av sig och hotat med polisanmälningar korsan tvärsan att jag halvt väntade mig att höra om detta på nyheterna nästa dag. Det var till och med någon som skrev och berättade att hennes kompis Klarita, hade blivit "utsatt" för mig och aldrig blivit sig själv igen efter det. Nu skulle hon övertala denna Klarita att gå till polisen. Mycket märkligt, tänkte jag. Eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin talat med någon vid namn Klarita, och det är inte ett namn man glömmer i första taget. Klarita. Klarita. Klarita. Det gnager sig fast, eller hur?
Men det är klart, det är väl precis vad en våldtäktsman skulle säga så att saliven sprutar i rätten. "Jag har inte ens pratat med den här kvinnan!" Åklagarna böjer sig fram och viskar hemligheter sinsemellan. Domaren begär paus och juryn lämnar salen för att konferera. Det blir en lång och utdragen process, de har svårt att enas. Ord står mot ord. In kommer domaren och begär tystnad i rättssalen, alla håller andan. Och så talar domaren, "all rise". Övergången från total tystnad till ljudet av stolar som skrapar i golvet är öronbedövande. Domaren sätter sig igen och buntar ihop lite papper, tar på sig glasögonen och läser juryns utlåtande. Han slänger en snabb blick mot församligen och tar en lång paus. Till slut talar han, ett långt utlägg om hur svåra den här typen av fall är, och så juryns beslut: Skyldig.
Ett våldsamt jubel bryter ut i salen. Klarita kan knappt tor att det är sant. Den åtalade bryter ihop placerar huvudet djupt försjunket mellan knäna. Adovkaten klappar honom på axeln, "Oroa dig inte, vi skall överklara", säger han uppmuntrande. "Vilket jävla äckel. Glad att han fick vad han förtjänade, den där Angleby. Man såg ju på honom vilken pervers djävul han är", tänker du när du läser om det i tidningen.
Jag undrar om det fortfarande cirkulerar, det där mailet.
Ibland får jag konstiga idéer
Har hört att det finns folk som haft glösögon hela livet och sen pungat ut massa tusenlappar för en sån där laseroperation. Sedan kommer de på att de inte passar utan, eller att de känner sig nakna. Vad gör man då? Jo, man fixar ett par glajjor med helt vanligt glas. Det där får jag undersöka.
Har aldrig lyckats hitta ett par solbrillor jag ser riktigt fräsig ut i. Jag ser mest fånig ut. Jag tror det har med min näsa att göra, det ser ut som en sån där fake-näsa med tillhörande brillor man kan köpa på buttericks. Varken sofistikerat eller fräsigt, bara fånigt.
Ett fån
Och ni kallar mig bitter
I Stockholm har vi bråttom. Fruktansvärt bråttom har vi, hela tiden. Så bråttom att vi inte går att fånga på bild. Vi har tider att passa, viktiga saker att styra upp. Lunchmöten, tentor, klipptider, barn som ska hämtas och lämnas, saker som måste handlas, arbetsintervjuer och tandläkartider. Det är det ena måstet efter det andra. När dagen är slut går vi hem och plåstrar om våra magsår och förbereder oss för morgondagens alla jävla bestyr. Det finns inget ut, det tar aldrig slut. Inte förens vi själva har tagit slut och brunnit ut - inte förens glöden har slocknat. Jag ser det dagligen och överallt, och jag brukade vara en del av allt det där.
Men inte nu, nej. Inte längre. Jag är som ett sånt där magiskt litet ljus som bara börjar brinna igen när någon blåser ut det, gång på gång. Fruktansvärt frustrerande för den som står där och pustar och frustar, kan jag tänka. Så kom igen! Blås! Blås då era jävlar.
Underligt att folk inte går och halkar hela tiden
Det är barnsligt lätt att se på oss killar om vi är singel eller inte. Vi får en lite speciell gångstil, en viss chargång. Raka ryggar och näsan upp i vädret. Lite nonchalant sådär. Axlar och höfter rör sig i någon slags gungande fas, fötterna är vinklade utåt och nästan släpar lite efter resten av kroppen. Vi glider.
Speciellt lätt blir det om det finns en attraktiv tjej i närheten. Han tar en snabb titt runt torget, gatan eller tågstationen som i det här fallet - sen fastnar hans blick på någon, bara en kort sekund. Innan hon märker att han stirrar på hennes praktfulla klyfta.
Hade det varit en tecknad film hade han stannat upp och ylat, kanske slitit sönder tröjan och bankat med knytna nävar på bröstet litegrand. Sedan hade ögonen åkt ut typ en decimeter, eller så. Han hade flaxat upp en bra bit över marken med vilda öronrörelser och busvisslat. Sen hade han fortsatt, med dreggel på kläderna och kortsluten hjärna.
Vi reducerar er till vandrande könsorgan på rutin, ska ni veta. Det hör till vardagen och är som en sport för oss. Känner ni er kränkta eller smickrade? Inte för att vi bryr oss.
Samtal med Andreas, 18:31
Andreas: Jag vet.
Jag: Du ska väl dit hoppas jag?
Andreas: Ja.
Alex: Vi ska bli fulla som SVIN!
Andreas (samtidigt): Fast inte bli dyng.
Alex: JO!!!
Andreas (samtidigt): NÄÄÄÄ
Sen skrattade vi, oj vad vi skrattade. Sa smurf till varandra och allt det där. Vi var på dagis igen för en kort stund, det var roligt.
Busringning, 16:55
Tjej: Hej, varför skulle man prata engelska?
Jag: Ursäkta?
Tjej: Ja, jag fick det här numret av en kompis hon sa att man skulle prata engelska
Jag: Det hör du väl att jag inte gör.
Tjej: Ok, men vad är det här för företag?
Jag: Ett biomedicinskt företag
Tjej: Ok, men vad gör ni?
Jag: Vi har bland annat utvecklat en medicin som heter aranesp
Tjej: För kukar?
Jag: Nej, inte för kukar. Det är inte riktigt det vi håller på med.
Tjej: Inte? Ok, men får man knulla med dig då?
Jag: Nej, jag är upptagen. Tyvärr.
Tjej: Så du har flickvän och sånt?
Jag: Ja, jag brukar kalla henne för regeringen.
Tjej: Hur mycket går hon för då? 100-120 kronor?
Jag: Du får nog spara din veckopeng i många år för att ha råd är jag rädd.
Tjej: Aha... men hej då.
Superhjältar och bitterfittor
Tänk på det, nästa gång någon frågar er vilken superhjältekraft ni helst skulle vilja ha. Att kunna böja tiden däremot, där har vi potential till stordåd. Jag skulle åka tillbaka till varenda svensklektion i högstadiet och dra ned kjolen på Susanne, jag skulle vara en sann hjälte i hela klassens ögon. Hon var riktigt vidrig, den där Susanne. En bitterfitta av hög kaliber som förvandlade vår tillvaro i skolan till - hur jag föreställer mig - att en visning av helvete med Hitler som guide skulle vara.
"ALEX! Vet du vilket som är den temporala, komparativa respektive kausala konjunktionen i meningen: "Jag gillade min lott här i livet som Satans avkomma tills Sadam gjorde mig sällskap här nere, eftersom jag numera bara får tortera folk på deltid.""
Så minns jag henne, och så vill jag fortsätta minnas henne. Hon var mitt hatobjekt och fick allt annat att verka lite lättare och lite roligare - lite mer smärtfritt. Hon gav mig perspektiv på tillvaron och för det älskar jag henne.
Högeskolepoäng
"Högeskolepoäng? Hahahahahaha!"
Peab bygger nytt
Jag undrar hur snacket gick på kontoret när de klubbade igenom detta.
Man i kostym 1: Vad ska vi kalla skiten då?"
Man i kostym 2: Jag är så jävla less på de gamla vanliga namnen, "dammvippan, städrocken" och allt det där.
Man i kostym 3: Jag håller med, vi kör med något riktigt jävla radikalt den här gången.
Man i kostym 1: "Snippan", vad tror ni om det?
Man i kostym 2: Vilket jävla skitförslag, tänker du aldrig innan du öppnar käften? Nej, "Muffen" tycker jag att vi rullar med, kommentarer?
Man i kostym 3: Storslaget! Vem kommer inte att vilja flytta in då?
Man i kostym 1: Bra där.
Man i kostym 3: Klockers.
Man i kostym 1: Skön där.
På tal om vackra ting
Den stod inte där imorse vilken betyder att någon traffikerat stockholms gator med denna skändelse av alla motoriserade transportfordon. Det ligger en grästuva på motorhuven, flera av rutorna ser ut att ha skotthål i sig och locket för bensintanken syns inte till någonstans. Har ni lagt märkte till det att skräphögen, om jag gör ordet rättvisa i att kalla den så - är rosa? Jag tror inte att jag nämnde det.
,
Toalettkön, 16:35
Jag lider lite med henne, inte för att hon hamnade i en så obekväm situation - utan därför att hon finner sagda situation så obekväm. Det är ingen hemlighet vad som försigår där inne. Allt kan inte dofta rosor och vara så vackert att man formligen skuttar av glädje hela tiden. Kliver man in på toaletten vet man precis vad man ger sig in på.
Lunch på kontoret, 13:15
Vad ser ni på den här bilden förutom ett mycket ostädat kontor? Ett grovt designfel är vad jag ser.
Har ni provat att äta snabbmakaroner med en gaffel som bara har tre uddar? Det kunde lika gärna ha varit soppa jag försöker sleva i mig. Det hade varit precis lika hopplöst. Oerhört frustrerande hur de små rackarna bara slinker igenom och faller ned på talriken igen varje gång jag för gaffeln mot munnen. Ska ta upp detta med chefen, jag behöver längre lunchrast.
Sveavägen, 07:34
God morgon Stockholm
Idag kör vi en riktig jävla brakfrukost på Max, tycker jag. Vad tror ni om det? 
Nu ska vi tala allvar, ni och jag
Sen skrider du till verket och allt går som på räls, likt ett tåg med helvetet och Satan som slutdestination nås varje station med skrämmande punktlighet. Men sedan börjar planen formas om, väldigt subtilt till en början. Kanske börjar du ifrågasätta dina motiv. En ny röst i ditt huvudet har fått luft. En röst som elegant och välartikulerat talar om främmande saker - som förnuft och moral. Snart känner du inte igen dig själv, du vet inte vart du är eller vart du är på väg. Allt du vet är att det är fel.
Vad gör du då? Det är en förbannat bra fråga, men jag har svaret. Du häller öl i hennes hår. Det är precis vad du gör. Du slår om, drar i bromsen så tvärt att tåget spårar ur strax innan den stora "Ingen återvändo"-skylten har passerats.
Med ett rent samvete lämnar du alltihopa bakom dig och vandrar längsmed spåret tillbaka. Där på marken, bland spillrorna, hittar du vad du har sökt så länge att du nästan glömt hur det känns att inte behöva leta; en röd liten tråd som nästan glöder i mörkret. Du följer den med trevande steg, bort från den väg du kom - bort från allt det där.
Röda linjen, 17:46
En riktigt exemplarisk medborgare är vad jag är. Fler borde vara som mig, tycker jag. Men jag är inte bättre än att jag laddar upp en bild på den påträngligt kissnödiga lilla tanten. Jag noterar bland annat placeringen av hennes handväska. Mycket suspekt.
Ringmuren har blivit besudlad
I skrivandets stund ligger han hemma och försöker få ned sin promille från de omänskliga nivåer den har legat på.
Han hade detta att säga innan han slocknade: "Jag ollade ringmjuiren!"
Har någon sett den här mannen?
"Ska jag komma och blåsa?", frågade domaren
Det är ett kontinuerligt brus som sänds mellan dessa två munnar. Detta brus stör ut allt annat i rummet. Kommentatorernas röster drunknar bort i ett öronbedövande sprakande och bilden är ett enda jävla myrkrig. Kvinnor vet inte hur man uppskattar bra underhållning.
Senare under kvällen kom Paula.
Paula: Hej, vad gör ni?
Jag: Kollar på matchen, kom in.
Paula: Tack, vilken match?
Jag: Hockeyn, så klart.
Paula: Vilka spelar?
Jag: (kort tystnad) Sverige.
Paula: Jaha. Tycker inte att det är så spännande.
Sen dröjde det inte länge innan hon också började diskutera och komma med synpunkter kring Evelines nylockade hår.
Ryssland har i alla fall precis blivit världsmästare för första gången på 15 år. Riktigt roligt om du frågar mig, har aldrig gillat de där hobby-amerikanerna. Ska bli intressant att följa hur många meter de svenska domarna tar sig utanför arenan innan en sudden death (läs: plötslig död) inträffar. Jag förmodar att de transporteras med poliseskort mot flygplatsen i skrivandets stund.
Har ni tänkt på hur mycket bättre hockey är än fotboll förresten? Fotbollsspelare är så fruktansvärt ömtåliga. De är som mycket små barn som springer omkring och leker. Så fort de krockar med varandra går något sönder sönder och alla blir ledna och börjar gråta - sen måste domaren komma och blåsa.
Läget är mycket spänt
Kolla på den här bilden
Ser ni vad som saknas?
Nej, det gör ni inte och det gjorde inte jag heller första gången jag gick i den här trappan. Det är nämligen så att mellan ordet "Friendly" på affischen det första trappsteget är maxhöjden 2m. En sådan varningsskylt är vad som saknas.
Ni lägre stående människor kanske skulle upplevt detta som ett problem först på ett par styltor. Ni kan fara åt helvete för nu har jag ont i huvudet.
Fullständigt jävla hopplös är jag
Idag var vaktmästaren borta och jag erbjöd mig att gå ner till lastkajen och konka upp lite prylar.
"Tack, Alex. Du är en klippa", säger min kollega. Jag kollar på henne men säger ingenting. Hon kollar på mig och jag kollar på henne - dödstyst blev det. Till slut nickar jag och sätter mig.
Efter två minuters fortsatt tystnad säger jag: "Jag gör vad jag kan". "Så länge kan du ju inte vänta, vad fan gjorde du det för? Misanpassade jävla idiot.", tänker jag att hon borde ha svarat - men det gjorde hon inte, konstigt nog.
"Va?", säger hon istället och ser ut som ett frågetecken där hon sitter i stolen. "Nä, det var inget. Jag ska gå och hämta lite kaffe. Ska du ha något?"
Tvångspensionera mig nu
Guldfisken glömmer
Fast den historien får vi nog ta en annan gång
Jag började skriva det här inlägget 08:13. Klockan är nu 11:58 och jag har skrivit två fantasilösa rader. Äh, nu lägger vi upp skiten och tar lunch istället.
Möte med min granne Jerry Lindahl, 16:31
"Den här mannen kan allt om choklad och dryck", säger en kollega till mig och ger Jerry en mycket fint dekorrerad ask. "Jo, du. Tro inte att jag inte vet vem Jerry är", svarar jag för att inte verka sämre.
Han ber att få låna en sax och öppnar chokladasken mycket metodiskt. Sedan plockar han fram en intrukstionsmanual och börjar - med saxen - räkna alla de individuella chokladbitarna. "17 stycken", säger han. "Då är jag i fas." Vad det har för innebörd har jag ingen aning om. Jag funderade länge på vad det kan ha stått i den där manualen.
Sen tog han på sig kavajen och smet in för att hålla sin föreläsning.
Det här är alltså en man som vaknar på morgonen och dricker öl till frukost. Och för detta får han betalt. Han kommer undan med att röka cigarr inomhus. Det är hans jobb. Sedan provar han choklad på eftermiddagen och rundar av dagen med en gratis middag och starkölsprovning. Kanske en cigarr på det. Den här mannen är min förebild. Min avund vet inga gränser.
Vi blåste dem rejält
"Jaha-näha, vart ska vi käka lunch idag då? Där har vi en kinakrog... MED LUNCHBUFFÈ! Kom så blåser vi dem jävlarna!"
Det är intressant det där med bufféer, det kräver både mental och kroppslig förberedelse. Jag åt en lätt frukost, men inte så lätt att magsäcken drar ihop sig för mycket. Man måste bibehålla lite av dynamiken i maskineriet. En viss spänst.
"Skatteåterbäringen var ju inte mycket hänga i granen men nu jävlar. Här vinner jag mina pengar tillbaka", tänker jag högt och börjar lasta på mat på talriken. Räkchips, kyckling, bambuskott och nudlar slungas ner med en häpnandsväckande fart. Ett par står och stirrar med stora ögon och frågar om det finns plats bredvid. Två sällskap till hinner komma och gå innan jag är klar.
89 kronor fattigare men med guld i kistan går jag med stolta, mycket tunga kliv där ifrån. "Vi blåste dem, vi blåste dem rejält", tänker jag och klappar min mage lite försiktigt.
Ska du till Gotland?
Ett skämt som alltid går hem när det sitter en ensam stackars Göteborgare i rummet, justerar man årtalet lite fungerar det lika bra när man talar om Gotland.
David ska till Gotland i helgen, ni kanske känner honom bättre som Smileyprataren. Jag kan inte skaka känslan att jag aldrig mer kommer att få se honom. Jag tror inte att han har tänkt igenom det här ordentligt.
Bör man bära svärd när man ska in i Visby? Är det en nödvändig säkerhetsåtgärd eller kan det tolkas som en krigshandling? Vad ska han ha på sig? Och mobiltelefon, blir man bränd på bål om man plockar fram en sån? Det är sånna saker jag funderar på när jag tänker mig ett besök på Gotland.
Där hugger de väl fortfarande av händerna av folk som stjäl. Ska någon halshuggas blir det ett jäkla liv. Stora festiviteter på torget i Visby. De barn som ännu inte har sett en människa få huvudet avlägsnat från kroppen är lite pirrigt nervösa. Ungefär på samma sätt som på julafton. När bödeln höjer den välslipade yxan säger pappa uppmuntrande: "Titta nu min son, snart finns han inte mer." Och när huvudet rullar jublas det och de vuxna går till värdshuset för att fira medan de små springer iväg och leker lekar av typen "Bödel och kättare".
God morgon kära läsare
Jag har nyligen upptäckt en statistikfunktion som finns på den här sidan. Jag kan alltså se exakt hur många besökare den här sidan har från dag till dag. Igår var ni 19 stycken. Det är en ganska respektabel siffra med tanke på att jag inte direkt marknadsför den här bloggen.
Nitton. Fundera på den siffran lite. Det är ett helt fotbollslag, inkl. avbytare och en lagmaskot i stor lurvig kostym. Vi kan till och med slänga in en massör och en personlig sjukvårdare. Ett helt klassrum skulle vi kunna fylla. Jag skulle stå där i brun-grön kostym av lite ett tygigt material med ett hemskt mönster och bara prata om mig själv. Ni skulle lyssna och jag skulle suga åt mig. Absorbera varenda droppe av ert milda intresse. Mitt ego skulle växa som en svamp.
Det är några stycken som jag vet kommer hit regelbundet. Men ni andra då, vilka är ni? Är du en gammal klasskamrat? En kollega?
Några av er verkar ha gjort det till en morgonrutin att surfa in på den här sidan. Jag ser framför mig hur ni sitter där med en halväten ostmacka på skrivbordet och en kaffekopp i handen och läser min blogg. Vi har en gemenskap nu - ni och jag. Känner ni det?
Någon borde spotta i SLs stora metaforiska kaffekopp
Har ni märkt det förresten? Att alla som kör tunnelbana är jättekorta. Nästan dvärglika är de. Jag känner mig som en jätte när jag går där bredvid dem. På riktigt, jag gör det. Typ sex meter lång eller något. Det är lite roligt.
SL påstår att det ska gå ersättningsbussar den sista sträckan. "Fy fan vad omständigt, men okej", tänker jag och går med mina jättekliv mot busstorget tillsammans med alla andra irriterade människor.
Idag blev jag lovad två saker:
1) Regn. Det sa de på TV4.
2) Ersättningsbussar. Det utlovade den dvärglika mannen utan hår.
Bara ett av dessa löften blev uppfyllt. Det är inte direkt så att jag tänker tacka TV4 för regnet, men SL kan glömma julkortet i år.
Runt omkring mig står blöta små människor och pustar och frustar. Fryser gör de. De flesta måste ha missat väderprognosen imorse. "Nybörjarmisstag", tänker jag samtidigt som jag spänner upp mitt paraply och bestämmer mig för att gå de sista 4 kilometerna hem.
På vägen gick jag förbi gymmet. Kanske var det meningen? Här håller jag på att ladda inför en jättesatsning att ändra på mina vanor och min tillvaro. Då vrider och anpassar sig universum sig till detta genom att försena typ 300 människor. Gött mos, som vi hade sagt om detta var Göteborg.
Det där med karma fascinerar mig för övrigt. Jag gillar det konceptet. Tänk om det bara var ett faktum att det var så universum fungerade. Vore inte det jävligt brilliant? "Fan jag tror jag skiter i att dricksa servitrisen idag. Blir jobbigt att finansiera mitt vänsterprasslande annars", tänker killen vid bordet bredvid dig på restaurangen.
Själv ger du riktigt generöst med dricks. Typ 25%, även fast du egentligen inte har råd med det. Men såg du hur snygg hon var? Den där snåla jäveln vid bordet bredvid dig tappar senare en hundralapp vid bankomaten som du hittar. Jaha-jaha, det var som fan. Där fick du tillbaka dricksen du gav och har till och med råd med en blomma till frugan. Och detta är din väg ut från ett fängelse av disk, tjat och ett gåtfullt suckande som du aldrig kommer att lista ut orsaken bakom. Att fråga är i alla fall ingen idé, det har du provat många gånger förr. Bäst verkar vara att låtsas som ingenting. "Jag vet att du är arg men det är helt enkelt inte värt det", typ.
Vår snåla lilla man upptäcker att han tappat sin hundring när han satt sig på ett café, då svär han åt den stackars tjejen bakom kassan. "Ge mig en cappuchino din obildade skata. Jag inser att det är begåvningsreserven jag har att göra med men någon måtta får det väl lov att vara. Och rappa på lite, va?" Han får sig en skummande kopp. Men det är inte cappuchino han dricker.
Karma är en schysst grej, det tycker jag vi inför. Funderingar kring det?
Passade i alla fall på att förnya mitt utgångna gymkort och gick in och biffade lite, som man säger. En typiskt sund handling, den tycker jag räknas. Det får bli dagens det. Efter gympasset köpte jag - trots alla dessa Gainomax reklamer - ett par bananer. Jag gillar bananer, jag får väl vara en jävla apa då. Lite vitlökschilli köpte jag också, det är gott. Men kanske inte just till banan.
Ett moln. Ett ilsket jävla moln.
Nu är sidan inte tom längre, inte ren. Nu börjar vi om. Inte med inlägget, alltså. Nu börjar vi om på lite alla möjliga fronter. Jag tycker att vi tar tre steg bakåt, stannar upp och ser oss om lite mera. Det är nyttigt. Man blir världslig. Visst? Världslig som en gnu blir man.
Jag har svårt att få ner det i ord. Det ligger som ett ilsket moln över stan, det är bäst att man sköter sig. Tar sig i kragen så att säga. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma. Allt jag vet är att vi måste styra upp det här - ni och jag. Eller hur? Vi börjar nu.
Mer om gnuer:
En gnu som hoppe-ti-hoppar över gräset i sin naturliga miljö.
Hoppe-ti-hopp?
Finns det inte ett ord för hur gnuer tar sig fram? En femåring skulle väl säga att de "hoppe-ti-hoppar över gräset", typ. Det kör vi på, tycker jag. Frågor på det?
Hur lyckades han med det här?
"Du har tid att leka men du har inte tid att plocka undan frisbeen som for rakt in i mina rosor här om dagen!", väser gubben.
"Du har tid att träffa tjejen men du har inget intresse att göra lite plats i schemat för en starkölslunch!", väser jag. Och hytter med näven.
Idag fick jag ett SMS från Emil, han undrar om jag vill ta den där lunchen. "Lunch idag?", frågar han.
"Absolut. Ringer sen", svarar jag.
Klockan passerar tolv och jag börjar ringa. Jag får inget svar. Klockan närmar sig halv ett, jag skickar SMS av typen "Vad pysslar du med?" och "Vart fan håller du hus?". Han har gjort mig till den vresiga gubben igen. "Hur lyckades han med det här?", mumlar jag och hytter lite till med min näve.
Jag är en vinnare
Och jag kommer sova gott i natt ska ni veta. Bättre än på 15 år. Jag slipper tvångströja, jag slipper de vadderade väggarna. Framförallt slipper jag att bli tvångsmatad en grön sörja med sked av en fångvakt som luktar gammal gymsocka och själv borde sitta bakom lås och bom. Jag är kvitt min förbannelse.
Samtal med Sofia, 22:17
Sofia: Haha, eat it! EAT IT!
Jag: Vågar jag? Tänk om det är tomt.
Sofia: Det tror jag inte. Du kommer att bli lycklig.
Jag: Det skulle fan ta knäcken på mig. På riktigt. Tvångströja och vadderade väggar och allt det där.
Sofia: Hah, jag tror inte att det kommer ske. Lita på mig
Det vore ju lite av medaljongens baksida ifall hon har fel. Lita aldrig på en varg. Eller var det pojken som ropade "Guldbyxor!" man inte skulle lita på? Hur var det nu? Sanningens ögonblick är i alla fall här.
Yoggin gick ned och makaronerna var i alla fall goda
Det kändes förstås ganska pinsamt att bara gå till kassan med ett kinderägg så jag plockade på mig ett paket snabbmakaroner och en Yoggi också.
En man i kön skrattar och säger "En yoghurt, makaroner och ett kinderägg, är det dagens talriksmodell det?", jag svarar inte. Jag nickar bara, betalar och pinar hem.
Nu är Yoggin är slut, makaronerna tog jag till middag och kinderägget... Ja, kinderägget ligger fortfarande på mitt skrivbord. Töntigt, eller hur?
Det kan bara vara djävulens påhitt
Där står jag med mina två tomma kinderäggshalvor och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Gråta börjar jag göra, det kändes som en naturlig respons när man blivit snuvad på det här förargerliga sättet. Ni kan ge er fan på att Robert inte var den förstående bror man önskar sig i en sådan situation. Nej, inte alls. "Vrooooom!", säger han och springer runt i en cirkel med armarna ut och låtsas att bilen är ett flygplan.
Mamma lovade ett nytt kinderägg, men jag ville inte ha. Jag vill aldrig mer ha. Kinderägg är ett utav djävulens påhitt. Det är ingen spekulation, detta säger jag med allra största säkerhet.
Snabba fakta 1
Alex bloggar om meningslösa ämnen/personer/händelser på mycket stort allvar.
Hävdar att applicering av tillräcklig mängd tejp är standardlösningen till alla problem. Antal minuter du har på dig att lösa ett problem dividerat med svårighetsgraden på problemet enligt en ett-till-fem-skala ger dig den TML (tejpmeterlängd) som krävs för den optimala lösningen.
Talar gärna om sig själv i tredjeperson.
Har inte öppnat ett kinderägg sedan dagis.
Tycker om frusna geléhallon.
Avskyr marsipanrottor och den de kallar Brolle.
Robert Aschberg kan vara en omelette
Gårdagens goda gärning var att laga mat till hela familjen. Jag började med att tillreda en sås, vad denna sås skulle vara till hade jag ingen aning om. Jag blandade BBQ-sås, taco-krydda och soja. Det smakade salt. I med lite köttbuljong, mjölk och honung. "Honung. Du är ju sjuk i huvudet", tänker ni säkert. Men kolla bara på alla stora mästerkockar, de blandar salt, surt och sött i sina såser kors och tvärs. Har jag hört. Fortsättningsvis skvätte jag lime, några klickar craime fraiche och toppade med lite vitlökskrydda. Luktade himmelskt, typ.
Min bror, Robert. Tyckte att den blev så god att han slevade i sig varenda droppe han kom över. Vilket resulterade i att jag var tvungen att tillreda en ny sats till min matlåda. Denna blev inte alls lika god. Luktade ostbågar, typ.
Något som påminner mig om en av de gånger som Robert skulle göra omelette. Han hade tidigare fått smaka min legendariska 3-äggs-omelette och har sedan dess försökt återskapa den. Det är alltid lika roligt att se honom försöka, omelette efter omelette faller ihop till en gul sörja som smakar glasspinne, lite träigt sådär. Han säger inget. Men jag ser hur han dör lite inombords varje gång det händer.
En gång som utmärker sig är när han testade att krydda omeletten med lite allt möjligt. När den sedan ounvikligen föll sönder såg det både ut som - och smakade som ostbågar. Bara smakupplevelsen i sig var omtumlande. Helt otippat. Typ lika otippat som att springa in i Robert Aschberg på cirkus. Eller någon annan tillställning som går ut på att få folk att skratta och ha roligt. Om han ens är kapabel till det. Jag tror inte det. Titta på hans ansikte. Hans mörka ögon, den tomma blicken. Han har ingen själ, den har han sålt. Och håret också. Det var väl någon sorts tag-två-betala-för-en grej misstänker jag.
Jag tror i vilket fall att denna upptäckt, om man kan kalla det så. Lyfte hans humör något. Hade han misslyckats ännu en gång hade han säkerligen rasat inombords. Skrikit högt, gestikulerat som en upprörd italienare och slitit av sig håret. Sedan hade han väl satt sig i ett hörn på huk och mumlat obegripliga saker för sig själv. Alla hans misslyckade försök hade nu istället lett till något storslaget. Ostbågs-omelette. Finns snart i en affär nära dig.
Regelbunden konkret vettighet, där har vi nyckeln.
En gammal bekantskap som jag på senare dagar har kommit att kalla vän har inspirerat mig en del den senaste tiden, vi kan kalla henne Fröken Svår. Ett par timmar in i en dialog med Fröken Svår börjar det kännas som att mina fötter inte alls står stadigt på golvet som jag trodde, faktum är att - jag är uppochned - och jag får en plötslig lust att bara vända rätt på alla fel. Sedan följer jag mina fötter hemåt och blir tyngd av hur mycket det är som måste vändas på.
Men det känns ändå som att jag är inne i en ny fas av mitt liv, varje dag tänker jag uträtta något konkret vettigt. Varje kväll ska dagens prestation noggrant dokumenteras. Kalla det ett försenat nyårslöfte eller bara ett uppvaknande - detta är början på slutet av skakandet och letandet efter den där jävla tråden.
Igår plockade jag fram cykeln och trampade 2.5 mil in till stan och tillbaka, bara för att bli nekad inträde till hoppborgen i kungsträdgården. Trots att jag fick cykla hem med svansen mellan benen kändes det ganska vettigt på det stora hela. För övrigt har jag hittat en fiffig sida: http://www.jogg.se där man väldigt enkelt kan rita på en karta hur man har joggat och så talar den om exakt hur långt det är. Någonsin undrat hur långa dina olika joggingrundor är? Inte jag heller, egentligen. Men nu vet jag i alla fall.
Gårdagens sunda handling: Cyklade 25 km.
Hoppborgen är ett ointagligt fort
Smileypratare
Du vet typen, alla är vi skyldiga till det emellanåt. Någon berättar nånting men du orkar inte riktiga engagera dig i konversationen, kanske har du en mer intressant konversation på gång i en annan ruta. Istället droppar du en smiley lite då och då för att visa att du inte har gått afk - som vi säger i branschen.
Vissa däremot, har gjort det till någon slags vana att bruka denna reducerade form av kommunikation. Det är som vinka åt en blind eller att skrika åt en döv. Man kan sitta och berätta om planerna för helgen, nu snackar vi inte "Äh, jag ska ta det lugnt och spana körslaget"-planer utan storslagna planer.
- Den här helgen kommer bli grym.
- =)
- Vi tänkte slå på den stora trumman och köra en kräftskiva med nubbe och sånt. Jag har fixat solparasoll o hela karusellen.
- ^^
- Idag går jag och köper en riktigt stor diamantjäkel till ring och går ned på ett knä.
- (h5)
- Cancer säger dem att det är, jag är körd som en björn i Jörn.
- :´(
- Varde ljus
- (Y)
David Liljegren är en ökänd smileypratare. Dagen han berättar att hans fru ska föda är dagen jag svarar med ett sms:
<:o)
Vem är Nisse i Rinkeby?
I källare och lekparker sitter de så kallade fjortisarna och blandar kvällens första drinkar. Det spelas ölspel av typen "capz" och "fuck you!"
Sen finns det fjortisar som inte har lyckats så bra med sitt införskaffande av... drycker av glömska.
18:25, samtal med fjortis från okänt nummer:
Fjortis: Hej, Nisse från Rinkeby hälsar att du ska fixa öl till mig.
Jag: Jag känner ingen Nisse, speciellt inte i Rinkeby. Vem är du?
Fjortis: Han sa att du skulle säga det, då skulle jag hälsa att du var dum i huvudet.
Jag: Det var som fan, där ser man.
Fjortis: Du lär höra av honom sen.
Jag: Det ser jag fram emot
*klick*
"Numret finns inte i din kontaktlista, vill du spara?"
"Ja tack, spara som: Svara inte 3"
Nisse i Rinkeby är en erkänt bra langare. Du kan ringa till vem som helst och hälsa att du känner honom, resten ordnar sig per automatik. Skulle personen du kommer fram till emot all förmodan inte känna någon Nisse hälsar du bara att personen är dum i huvudet. På så vis tänker de två gånger innan de säger att de inte känner någon Nisse i Rinkeby nästa gång
