angleby

Något PR-snille som tänkt till riktigt ordentligt.

När humöret går från lugnt och sansat till salivsprutande raseri lika snabbt som hos en PMS:ande treåring. Kanske inte en speciellt bra liknelse, förresten. Men ni kan ju tänka er.

Kommer ned i cykelrummet och möts av detta. Trots ett veritabelt överflöd av plats har något riktigt praktarsel parkerat cykeln mitt i gången som leder in till de andra cyklarna.



Ni kan ju tänka er vilken jäkla scen jag ställde till med i det där cykelrummet. Sparkade och svor och råkade nog förbanna världen av bara farten.

Lämnade sedan en liten lapp till cykelägaren.

"Hur fan tänkte du här?"

En överreaktion, kanske. Men, men. Bra att få utlopp för sånt här, eller hur? Terapeutiskt, liksom.

Eftermiddagspowernap blev till 6 timmars medvetslöshet. Hörde inte ens klockan. Helvete, jävlar och satan. Måste samla mig, fort. Papper. Penna. En whiskeypinne. Bryter mot ingen alkohol före midsommar-löftet idag. Ett par rader och en whiskeypinne till. Nu åker vi.

Fin känsla att glida ut från kontoret på en fredagseftermiddag och känna att "Jävlar i min lilla låda, jag överlevde den här veckan också." Bra Alex. Härligt.

Mobilen är fullständigt utmattad, orkar inte ens starta en liten stund längre. Mailen kommer jag inte heller åt, det har Tysken bestämt. Så vill ni något får ni ringa mig på jobbet. Eller gör inte det förresten, då blir det väl ett jävla liv. Men om himmelen skulle falla eller så. Ja, ni fattar. 

Ber om ursäkt för att åsynen av förra inlägget lätt kan ge intrycket att något stort och slarvigt djur, kanske en älg, nyligen fått magproblem över hela den här bloggen.

Tom sida. Vitt. Nytt och fräscht. Obesudlat.

Har bestämt mig för att skriva. Jaha? Finns två typer av skribenter, har jag hört. De som sätter sig ner och skriver. Och så finns det sådana som jag, som sätter sig och vill skriva, fastnar, och jagar ner en kopp kaffe istället. Ska försöka komma ifrån det där. Släppa alla hämningar lika snabbt som om dessa vore osäkrade handgranater.

Är kanske egentligen ute efter att skriva om något djupt och existentiellt. Typ om någon uppenbarelse av den typen man måste dricka en kvarting T-röd för att få eller så.

Svårt det här, svårt. Speciellt när allting känns så förbannad tråkigt och ointressant. Blir alldeles utmattad av att begrunda den stora meningslösheten i att sitta på jobbet, gäspa och dricka kaffe. Jag skyr alla tankar mer invecklade än "Jaha-nähä. Och vad ska jag äta till lunch idag då?". Tankar som stammar från ett redskap som just nu bara kan kallas för en hjärna på grund av dess belägenhet inuti min skalle. Pågår på det stora hela ungefär samma aktivitet där inne som på SAS startbana. Jag får helt enkelt be att återkomma när denna strejk har upphört och mina nervbanor återigen trafikeras av elektriska impulser.

Vissa dagar känner jag mig lika intellektuellt högstående som ett mentalt handikappat grodyngel. Nu går vi på lunch.

Vaknar upp hos mina föräldrar i Fruängen, kliver upp och börjar fixa med frukosten. Mamma kommer upp och säger "God morgon, sovit gott?" Jag svarar att jag har sovit helt okej. "Finns det inget bröd?", frågar jag lite nyfiket, noggrann med att inte låta morgontröttheten översättas till irritation. "Jag glömde köpa bröd", svarar hon. Istället äter jag två kokta ägg och gör mig sedan i ordning för att gå till jobbet. Lånar Pappas gamla rakapparat. En rakapparat som inte vem som helst klarar av att använda, den är lite kinkig av sig. Men är man erfaren så går det.

När jag korsat parkeringen och hoppat på bussen nere vid pizzerian blir jag fullkomligt lamslagen av den mest intensiva känslan av déjè vu jag någonsin upplevt. Plötsligt är det som att jag har rest nästan tre år tillbaka i tiden. Det är inte bara en känsla av att detta är en situation som jag har upplevt tidigare; det är som att klockan har vridits tillbaka för hela min person. Jag får ett nytt - eller rättare sagt, ett gammalt perspektiv på hela min tillvaro. Lite mer bekymmersfri. Lite mer vill-göra. Lite färre måsten, kanske.

När upplevelsen är över fylls jag av ett växande tomrum, gött av dekadens, saknad och meningslöshet.

Dags att ta tag i den här bloggen igen. Har legat i dvala alldeles för länge.

Har inte riktigt bestämt hur jag ska attackera detta ännu, men en sak är säker, att nu styr vi upp det här - ni och jag. Visst? Bra.