Tidningsutdelarna ger mig fruktansvärd ångest
Ni har alla råkat ut för det, det är oundvikligt. De vaktar ingångar, utgångar, gator och torg. De söker upp mig med sina sorgsna ögon och viftar lite med en tidning. Jag tar en punktse på vägen in och en metro på vägen ut för att göra alla till lags. Jag planerar min rutt med oändlig noggrannhet för att inte springa in i en punktse-kille även på vägen ut. Då blir det riktigt jobbigt. Jag kan ju inte gärna plocka på mig en tidning till.
Jag har nyligen löst även detta problem, nu för tiden tar jag för vana att vara beredd med både en metro och en punktse i handen. När den gula utdelaren har sett sitt byte och ögonkontakten är ett faktum håller jag upp min tidning, viftar lite lätt med den och mimar "Sorry". Sen går vidare med bestämda steg.
Jag ser att han förstår, han är inte besviken över att jag redan har en tidning. De jobbar tillsammans, de är ett lag. Det är inte individens insats som räknas, det är det gemensamma målet: Varje stockholmare ska bära på minst två tidningar i alla lägen - det gör jag. Och jag är fri från skuld.
Det trängde på så mycket att hon inte hann komma på en ursäkt
Josefin: Hej! Det är "Josefin."
Jag: Nej men hej, det var oväntat.
Josefin: Ja, jag tänkte bara höra hur det var med dig. Vi hörs ju inte så ofta i vanliga fall.
Jag: Så sant, så sant. Det är bara bra, sitter bänkad framför TV:n just nu. Med handen söder om söder à la Al Bundy.
Josefin: Oh, vad mysigt. Själv är jag på väg hem. Ska träffa "Johan" när han slutar.
Josefin: Alltså du får ursäkta mig, jag har varit riktigt risig i magen hela veckan och måste gå och bajsa.
Jag: Jaha ok, vi hörs senare då.
Jag blev så bredsidad av den kommentaren att jag undrade om jag verkligen hört rätt. Men det hade jag, bortom alla tvivel. Hon berättade senare att hon hade fått knipa utav bara helvete och gå dubbelvikt för att hinna hem innan det hände en olycka.
Och nu undrar jag: Får man, som tjej, säga så där i telefon? Vi killar är ju lite på det sättet, "oslipade". Fram tills dess att någon av det mer sofistikerade könet råder bot på alla sånna där grabbiga symptom. Personligen trodde jag att det var tabu och strängt förbjudet för tjejer att prata om saker av denna typ, annat än möjligtvis med varandra. Finns det inte lagar kring detta?
Det är sånna här dagar jag älskar mitt jobb
Samtal med chefen, 06:40
Fred: Tjenare Alex, god morgon! Finns det någon chans att du hinner med tunnelbanan som går 06:55?
Jag: Vaaa... Vad är klockan?
Fred: Annars får vi styra upp med en taxi ifrån Spånga sen
Jag: Spånga!?
Fred: Jajamen, du var mitt ess i rockarmen idag, nu har det skitit sig.
Jag: Jag ringer när jag är på väg.
Fred: Ah, men det är ju klockrent Alex. Suveränt!
Efter någon slags rekordtid i duschning och påklädning kubbade jag ner till tunnelbanan och hann in i vagnen med minst två och en halv sekunds marginal. Där satt jag alltså och åt min frukost på tåget likt en ensamstående trebarnsmamma som precis har lämnat ungarna på dagis efter en morgon full av "JAG VILL INTE KLÄ PÅ MIG!". Hon har inte hunnit duscha, ser ut som bara fan och luktar svett. Kanske har hon en syltfläck på tröjan där hon sitter och äter upp sin slarvigt gjorda smörgås och dricker juice direkt ur förpackningen. "Förstår hon inte hur det där ser ut?", tänker alla runt omkring och funderar på att byta vagn.
Hon är jag. Och jag kommer aldrig att dömma dig igen, lilla mamsen. Du gjorde ju bara vad du var tvungen att göra för att få tiden att räcka till. Hon har mer värdighet än mig - jag har inga barn, ingen ursäkt. Jag känner mig som den där sorgliga tanten med svintohår som brukar sitta och trycka i sig rå köttfärs på röda linjen. Jag har inte ens en syltfläck på kavajen att försvara mig med. En fläck som säger "Jag har haft en jobbig morgon, visa lite medlidande"
Jag säger "Tack" till bankomaten
Det var en sån där fredag som aldrig har känts mer välkommen. Traditionsenligt följde jag och mitt trogna sällskap våra fötter emot krogen. Någon kommer på att pengar är bra att ha, i det fall de inte tar kort. "Vad är det för tungt kriminell verksamhet som inte tar kort?", säger jag frågandes och får ett "Kom nu!" till svar.
Vi hittar en bankomat och jag får mina pengar, "Tack" säger jag, vänder mig om och ser hur David står där och skrattar åt mig. "Man säger inte tack till en bankomat!" tillrättavisar han och fortsätter skratta.
Det får mig att tänka på den där reklamen som går på TV nu där det sitter en liten jänta i bankomaten och sträcker fram pengarna genom ett litet hål. Vore det inte väldigt roligt om någon faktiskt bodde i de där små lådorna på väggen? Jag skulle personligen anställa en liten asiat som satt i en låda utanför min dörr om denne kunde hålla mina pengar i säkert förvar.
"Tack", skulle jag artigt säga varje gång jag hämtar ut lite lunchpengar på morgonen innan jag piper iväg till jobbet.
Historien om Alla, Vem-som-helst, Ingen och Någon.
Vem-som-helst kunde ha gjort det men Ingen ville göra det.
Någon blev arg, det var ju Allas jobb.
Alla tyckte att Vem-som-helst kunde göra det.
Men Ingen insåg att Någon faktiskt inte tänkte göra det.
Det slutade med att Alla kritiserade Någon eftersom Ingen gjorde det Vem-som-helst skulle ha kunnat göra.
Låt det bli en läxa till er.
Ni kan kalla mig Mr.Brightside
Faktum är att jag är lite av en världsmästare i att gilla läget. Är det något jag har lärt mig efter en lång rad motgångar är det att man gör sin egen lycka.
Alla har känt frustrationen av att vakna på morgonen och inte få det stora frukostpusslet att gå ihop. Du står där framför kylskåpet och letar efter föda med morgontrötta ögon. En burk saltgurka men ingen leverpastej. Där har vi ost och där har vi rödbetor. Jaha-jaha. På bänken bredvid hittar du ett paket flingor och sträcker dig efter det sista mjölkpaketet som visar sig vara tomt. Falska förhoppningar. Ännu en halvdan möjlighet till mat har grusats. "Vem fan har ställt in den här?" mumlar du irriterat samtidigt som paketet slungas iväg mot diskbänken.
Kanske sitter det redan någon vid frukostbordet och äter, du sneglar över axeln för lite inspiration. Ostsmörgåsar och ett glas oboy. I samma stund som du får svar på vem som tog sista mjölken och ställde in ett tomt paket i kylen - som för att jävlas med dig - märker du att det står ett tomt smörpaket på bordet. "Sorry..." kanske personen svarar, med käften full av ostsmörgås. "Men för fan" säger du och knyter handen så hårt om handtaget att hela kylskåpsdörren börjar skaka. Ibland är det svårt att gilla läget utan att fysiskt skada någon.
Men idag är jag på särskilt bra humor. Detta är ingen slump ska ni veta, planering och hårt arbete är vad som ligger bakom denna underbara onsdagsförmiddag. Igår såg jag till att inhandla allt som behövdes för att den här planen skulle gå i lås.
Jag införskaffar ett stort lager av smör, mjölk, juice. Ett brett upplägg av diverse pålägg och dubbla uppsättningar av bröd. Det var en riktig brakfest till frukost imorse. Jag fick upp 30 minuter tidigare enbart för att ha tid att förbereda allting. Jag skulle ha kunnat förse en hel by i Afrika med mat i en vecka.
Nu skiner solen och snart är det dags för en starkölslunch. Inget slår en starkölslunch.
Samtal med kund, 15:22
Man: Hej. Jag har lite frågar kring ert HD-erbjudande.
Jag: Sånna frågor svarar tyvärr inte jag på, det tar kundsupporten hand om.
Man: Jag har redan försökt komma fram till kundsupporten, det går inte. Det är bara en liten maskin där, ingen människa.
Jag: "Maskinen" ger dig flera alternativ, tryck på knapparna tills du kommer fram till en människa.
Man: Men jag vill inte tala med en maskin säger jag ju, jag vill tala med en livs levande människa.
Jag: Jag kan garantera att hela kundsupporten inte styrs av maskiner.
Man: Jag tror inte att du förstår, jag bor i Flen och har en parabol och då blir man ju orolig.
Jag: Jag förstår det.
Man: Här i Flen har vi inga läkare, inga poliser. Ingenting har vi, jättekonstigt land. Jag har bara min parabol.
Jag: Det var beklagligt...
Man: Så det finns alltså ingen människa i Sverige som kan svara på en liten fråga, OCH DET KALLAR NI SERVICE!?
Jag: Kundsupporten är mer än...
*Avbryter*
Man: Men kan du inte kila ut i lunchrummet och fråga första bästa kostymnisse då?
Jag: Riktigt så funkar det inte, dessvärre.
Man: Jaha, men då vill jag att du antecknar att just nu finns det inte någon som kan svara på min fråga, så att när jag sitter i domstolen i Frankrike sen och domaren säger "Haha, du har inga bevis!", kan jag hänvisa till det här samtalet.
Jag: Det ska jag anteckna.
Man: Tack så mycket, ha en bra dag.
Jag: Detsamma, lycka till nu.
Maila till mig om ni hittar detta samtal på någon busringnings-sajt, jag skulle hemskt gärna vilja höra det igen.
[email protected]
Råkar ni veta vad högsta domstolen i Frankrike har för fax-nummet så jag kan skicka iväg min post-it lapp får ni gärna höra av er också. Det vore ju synd om den här stackars mannen vaknade en morgon i Frankrikes domstol - utan bevis, utan läkare och utan polis. Ikväll ska jag skänka en varm tanke åt alla invånare i det konstiga lilla landet.
Samtal med kund, 14:28
Man: Ja, god middag. Jag söker en... Algotsson eller något sånt.
Jag: Vi har en Jan Algotsson i Malmö.
Man: Nej, för fan. I Göteborg ska han sitta. Albinsson kanske den lilla rackaren heter.
Jag: Amberntsson?
Man: Ja, det var väl nära nog?
Jag: Han sitter dessvärre i ett möte fram till klockan fyra
Man, med luren på väg bort från munnen: Jävla kafferep.
*klick*
"Kristian heter jag"
Jag hade valt ut en rulle och plockat på mig en påse chips och lite andra onyttigheter innan jag gled bort mot kön. Där står jag en fredagskväll, i en videobutik full med folk som bara vill komma hem, försätta sig i soffläge och dra igång en film. Mina tankar var någon helt annan stans. Helt plötsligt frågar mannen i kassan efter namn och telefonnummer. Jag blev helt paff.
Fullkomligt ställd av denna rutinmässiga fråga började jag rabbla lite siffror för att köpa tid. Jag vände mig om och såg en lång rad människor, ända bort till plockgodishyllan stod de och köade. "VAD FAN HAR JAG FÖR TELEFONNUMMER!?" ekar det i skallen på mig. Långa sekunder passerar och i mitt huvud står det helt still. Mannen bakom disken börjar bli otålig, det märker jag. Jag hade redan rabblat fler siffror än vad som ryms i ett vanligt telefonnummer. Till slut drog jag till med ett telefonnummer, sa att jag hette Kristian, tackade för mig och gick därifrån. Numera hyr jag mina filmer i en annan videobutik.
Bästa dagen någonsin
Jag sitter på tåget på väg till jobbet och det har varit en rätt sketen morgon än så länge. Någon skitstövel tog sista brödet utan att ta ut en ny limpa ur frysen. Det slutade med att jag fick köra min ost- och skinkmacka i micron. Den plötsliga och intensiva värmen var för mycket för den stackars smörgåsen och den förvandlades till en gladdig gegga som jag kände att jag borde ha ätit med en sked. Dessutom misstänker jag att min katt bestämt sig för att min sko är någon sorts sekundär kattlåda. Är lite osäker på den punkten, jag har inte vågat lukta på min fot ännu. Jag tror att jag bara byter strumpa och sprejar ner både fot och sko med deodorant när jag kommer hem och låtsas som att inget har hänt.
Hur som helst så sitter jag på tåget, jag har en fönsterplats och det fanns inga illaluktande gubbar i min omedelbara närhet. Däremot var det mycket underhållande att observera en tjej i andra änden av vagnen som försökte lista ut vad det var som stank så förfärligt. Eftersom jag har haft nöjet att färdas med "Old Man Pee's-a-lot" tidigare visste jag precis vad det rörde sig om.
Samtidigt i en annan del av vagnen sprang en liten tjej omkring, kan inte ha varit mer än fem år gammal. Det hoppades, det skuttades, det skrattades och klängdes i handtagen. Jag märkte att jag inte var den enda som irriterades av detta och kände en viss gemenskap med den finniga rökaren intill mig som satt och bet sig i kragen. Föräldrarna hade lämnet ungen att härja fritt på tunnelbanan, de var mycket upptagna med sina telefoner. Ena riktiga tryffelsvin, det såg jag direkt.
Helt plötsligt, mitt i tunnel, tvärbromsar tåget och den lilla flickan far rakt in i en av pelarna med huvudet först. Den rejäla dunsen hördes trots det dånande ljudet från de svettiga bromsarna som försökte krama livet ur den rullande vagnen. Vad som hände därnest har jag gått igenom i mitt huvud om och om igen.
Samma sekund jag tittade åt hennes håll möttes våra blickar med en kuslig samtidighetsprecision. Hon bara stirrade på mig med den där panikartade blicken som barn kan få precis efter de slagit sig, som om de inte ännu har insett vad som hänt. Jag nickade på ett uppmuntrande sätt som sa: "Ja, det är okej att gråta" och hon bröt ut i ett fasansfullt gallskrik. Tårar och hela karusellen.
De flesta kanske hade tyckt synd om den arma lilla kraken. "Stackars liten, kom så får jag blåsa" och allt det där. Men inte jag. Delvis ofrivilligt började det dra i mina mungipor. Bilder av Nelson fyllde mitt huvud, samtidigt som ett mycket välbekant ljud upprepades, om och om igen.
Jag var fullständigt överväldigad av ren lycka. Det finns inte tillräckligt många synonymer i det svenska språket för att beskriva hur jag kände i den stunden. Andra, små och obetydliga händelser i mitt liv som att ha förlorat oskulden och studenten bleknar i jämförelse. Det var som om den där bekymmersfria glädjeyran man bara ser på riktigt i små barn, och rika människor - sögs ut ur henne och in i mig. Som bränsle för mitt inre väsen. Jag absorberade varenda droppe. Jag inser att helvetet är vad som väntar mig efter den här dagen. Men det var det nästan värt.
http://img134.imageshack.us/my.php?image=bestdayeverzt3.swf
Vi spelar oavgjort men förlorar matchen
Igår stod jag på Norra stad och hejade på AIK i årets första derby. Matchen var väl lite av en besvikelse, första halvleken bjöd AIK på riktigt bra spel. Andra halvleken var regnig och AIK påminde om en nydebuterande tonåring som famlar runt i mörkret utan att hitta hålet.
I 78:e minuten blåser domaren av matchen i närmare en kvart för att vår klack tyckte det var jävligt bra idé att kasta in tändare och mynt på hammarbys hörnläggare. Det är väl fan att man ska behöva skämmas för er. Det gör ont att säga det men just då önskade jag att jag stod på södra sidan.
Özz förklarar mer
Ni schulmans är bra roliga.
Små olyckliga sardiner
Rusningstid och jag är på väg hem från jobbet. Tåget rullar in på plattformen och en armé av arbetande små myror strömmar ut ur tunnelbanan. På sidorna står folk och armbågar varandra för att hamna i rätt position, man måste vara snabb om man ska norpa en sittplats. Stockholmare är experter på det där, vi armbågar oss fram och drar oss inte för att trampa på de som ramlar. Det är lite så vi jobbar här i Stockholm.
En tant med käpp glider in framför mig och genast befinner jag mig i den långsammaste filen. Jag leker med tanken att sparka bort kärringens käpp och flyga över henne som en trestegshoppare in i tåget. Sedan sträcka upp armarna i en triumpherande gest innan jag slår mig ned på en ledig plats. I mitt huvud spelades Rocky-temat i bakgrunden och alla runt omkring mig började applådera, inte ett torrt öga på hela perrongen.
Men det är kört., och jag vet det. Sittplatsen är förlorad. Har jag tur får jag stå och trängas med en drös andra människor, har jag riktigt tur är det ingen som hostar på mig eller nyser mig rakt i ansiktet. Helvetes förbannade skittåg. Jag hatar folk. Det är som ett jävla barnkalas på Mc Donalds, fullt med snorungar som bökar och stökar överallt. Det var i den stunden jag drog mig till minnes att det var ett till tåg mot Fruängen precis bakom.
Stocholms tunnelbana är ett riktigt intressant fenomen. Jag slår mig ner på första parkett och njuter av spektaklet. Folk som stod sist i leden kommer inte på tåget utan springer omkring mellan dörrarna och vet inte riktigt vad de ska ta sig till. Till slut ger de upp och bestämmer sig för att mer eller mindre ramma de öppna dörrarna, i hopp om att någon på andra sidan ska flyga ut genom ett fönster. Jag fascineras över detta. Det är naturligtvis ingen som flyger av utan istället trycks alla ihop som små olyckliga sardiner i en alldeles för liten burk.
Tågföraren skriker ut i högtalarna att det är ett till tåg precis bakom. Ingen lyssnar. Som vanligt med stockholmare är vi alldeles för upptagna med vårt armbågande och trampande. Dörrarna stängs efter mycket om och men, tåget rullar iväg. Kvar sitter jag relativt ensam, jag hinner inte ens vända mig mot tavlan innan det ropas ut att nästa tåg mot Fruängen redan är på väg in på platformen. Åtta vagnar rullar in, lika tomma på folk som en ståupp show med Özz Nujen. Bra jobbat, Alex. Ännu en gång har du bevisat för dig själv att du är en riktigt smart jävel.
Özz förklarar:
- Så här många gånger har jag varit rolig.
Jag är en djupt rubbad människa
När Mamma ropade genom fönstret ut emot gården att maten var klar blev det genast bråttom att springa in i porten och upp för trapporna till ett dukat bord. Det var väldigt viktigt att hinna minst tre trappsteg innan portdörren slår igen. Annars fylldes rummet av livsfarliga laserstrålar. Detta är mycket dåligt som ni säkert förstår.
Rörde det sig om en trappuppgång med hiss var det rent av livsviktigt att trycka på hissknappen, för att omges av en skyddande sköld innan laserstrålarna förvandlade mig till en rykande hög av aska på golvet.
Hos en 10-årig pojke kanske inte det här beteendet skulle anses vara orsak nog att börja oroa sig. Men idag, nio år senare, glömde jag plånboken när jag stressade iväg till jobbet och snubblade på andra trappsteget på väg upp igen. Dörren slog igen och jag kände hur min kropp genomborrades av en laserstråle bred som en kanonkula och varmare än solen. Dagen var förstörd. Bör jag vara orolig?
Jag har makt
Av en ren händelse är detta knappen som låser upp entrédörren, det är spännande. Ibland kan det stå folk där ute och vänta på att bli insläppta. De ringer inte på utan försöker istället fånga min uppmärksamhet genom att vinka lite diskret. Det finns en ringklocka, men de står hellre och vinkar som fån i hopp om att jag ska slita mina ögon från datorskärmen och märka att det är någon som vill in. Jag känner mig viktig. De ser att jag knappar febrilt på tangentbordet och vill därför inte störa min koncentration. "Kanske skriver han ett viktigt mail till VD:n", tänker de. Förmodligen skriver jag en wall-post till någon på facebook.
Ibland trycker jag på knappen bara för att se vad som händer. Det klickar till, jag gillar ljudet. Klicket betyder att det är fritt fram att öppna dörren. Mycket spännande. Vem som helst kan kliva in från gatan och helt obehindrat förse sig med en kopp kaffe och en kaka. Om jag trycker på knappen det vill säga. Jag är inte bara en bonde, jag är navet, en viktig del av processen så att säga. Jag är bulten som får maskineriet att snurra runt min axel. Jag är smörjoljan i motorn. Jästen i degen. Jag har makt och jag gillar det.
Söndag, 12:30
Liveblogg från kontoret
Jag hörde nyss fotsteg i korridoren, det var bara vaktmästaren. Har han inget bättre för sig än att glida omkring i korriderna och lura folk att han är chefen? Det där får han sluta upp med.
Nu är han här, jag hör honom prata med min kollega precis utanför. Juntan skiter knäck här inne, jag har yrsel och svettas som en gris. Nu kör vi.
De hade ingen spolarvätska...
Istället passade jag på att boka ett superior rum på fyrstjärniga Elite Hotel Stockholm Plaza till Linus och Mica. Det sved betydligt mer i plånboken än vad lite spolarvätska hade gjort, men det han värd, vår lilla Linus.
Jag hoppas att han inte blir besviken att han inte får något hårt paket av mig, kanske kan köpa en stock snus på vägen ikväll.
HAH!
Linus: En stor pojke
Linus fyllde har fyllt det stora 20, lite äldre och lite visare. Grattis din jävla snusmumrik! Imorgon ska det kalas så att det står härliga till. Champagnekorkarna ska flyga som kryssningsmissiler genom luften, håll i hatten!
Senast fick jag skokräm av honom, nu ska jag ner till Q8 och handla en minst lika genomtänkt present. Spolarvätska?
Kalle
Den där Kalle är en underlig individ, hans skägg i synnerhet.
Kalle tyckte det var skandal att den här bloggen bara har ett inlägg tillägnat honom och att han i detta blir uthängd som en riktig svikare. En sån där typ man helst inte hamnar i spåret bredvid när det ska springas staffett, för när krokbenet kommer är det ditt ord emot hans. Och Kalle har skägg, det gör honom trovärdig.
Som plåster på såren lovade jag honom ett till inlägg, så här kommer en konversation mellan mig och Kalle:
Kalle: Du och dina satans bastustunder, jag börjar ana vad som sker där inne
Kalle: Tre killar bastar tillsammans efter en misslyckad utekväll
Kalle: Klockan är halv fyra, ni är svettiga...
Kalle: Någon fäller skämtsamt kommentaren: "Nej, nu jävlar stockar vi."
Kalle: Ni skrattar skämtsamt men slutar snabbt och sitter sedan tysta och tittar på varandra.
Kalle: Någon tar det första steget, personen som är mottagaren spelar svårflörtad och frågar va fan personen håller på med...
Kalle: Men sedan ger han långsamt efter och framåt klockan 5-6 är chokladtåget mot Farsta Strand i full rullning
Alex: HAH! Nu fick jag det bekräftat att du sitter och skriver erotiska noveller riktade mot överviktiga och hårlösa män i medelåldern på friden. Jag har alltid haft mina misstankar.
Kalle: Busted.
Satt på pottan av Sony Ericsson
Är inte detta det löjligaste ni någonsin hört? En helt orelaterad liten buckla sätter stopp för reparationen snabbare än atombomben över Hiroshima fick Japan att kapitulera under andra världskriget. De har inte ens öppnat mobilen för att överhuvudtaget kolla vad som faktiskt är fel.
Lyckligtvis har jag en ny plan, imorgon ska jag hämta ut telefonen och sätta på ett nytt och icke-kantstött skal. Sedan lämna in den igen. Med tanke på att inte riktigt alla indianer är i kanoten där borta på Ericsson lär de inte märka något.
Samtal med verkstaden
Samtalet i sin helhet:
Hon: Du har en kantstötning på mobiltelefonens ena hörn.
Jag: En vad då för något? Mottagningen är rätt usel.
Hon: En stötskada, det täcker inte din garanti.
Jag: Men jag har problem med glappande knappar, en slitskada.
Hon: Okej.
Jag: Så ni fixar mobilen?
Hon: Det får vi tyvärr inte göra eftersom att din garanti har upphört.
Jag: Den kosmetiska och helt orelaterade skadan du talar om uppkom för ett halvår sedan. Telefonen har fungerat utmärkt tills för 1-2 månader sedan.
Hon: Dröj lite...
*Tystnad*
Hon: Ja, hallå.
Jag: Min garanti gäller i 2 år, det har gått 8 månader. Skadan har ju ingenting med felet på telefonen att göra, det vet ni också.
Hon: Det kan vi inte vara säkra på eftersom att vi inte har öppnat telefonen.
Jag: Vilket ni inte tänker göra?
Hon: Nej, tyvärr. Reparationen kostar dig 700 kronor, eller om du vill hämta ut telefonen debiteras du 300 kronor för undersökningen.
*tystnad*
Jag: Tycker du på fullt allvar att det är rimligt att jag ska betala 300 kronor för den här undersökningen? En treåring hade kunnat konstatera att den var kantstött.
Hon: Det är det fasta pris vi har för våra felundersökningar.
Jag: Det är ju sinnessjukt, varför tog ni ens emot telefonen när jag kom in till verkstaden?
Hon: Dröj lite till är du snäll...
Hon: Eftersom att tjejen på verkstaden inte kollade det kommer du att slippa undersökningsavgiften.
Jag: Ja det var ju jävligt tacksamt. Nu har ni gått från att försöka råna mig till att vara lika hjälpsamma som en påse nötter.
Kaffemaskinen är lagad men mobilen har gått sönder
Nu till något helt annat:
Sedan två månader tillbaka har jag haft problem med min Sony Ericsson k810i som jag införskaffade i somras. På det stora hela är det en jävligt schysst telefon, kameran är suverän och alla funktioner finns där.
Jag älskar sms. Jag älskar att skicka dom, jag älskar hur det skakar till i brallan när jag får svar.
Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att jag spenderar en stor del av mina arbetstimmar i telefon med människor som uppriktigt sagt är så korkade att jag häpnar av förvåning över de ens har listat ut hur man använder en telefon. Mina vänner undrar ofta varför jag aldrig ringer är jag vill något, det är svaret jag ger. Jag skriver ~1000 sms i månaden, och jag har telefonräkningar som stöder mig på den punkten.
Det började med ett glapp i en av knapparna, sedan i flera knappar. Till slut säckade en lås-upp-knappen ihop totalt. "Jävlar, satan, helvete", tänkte jag och knöt handen så att knogarna blir alldeles vita när jag insåg att jag inte kan spara min kontaktlista. Vilket bakslag.
Borta på verkstaden stod det en tyken jävla tjej bakom disken, som fått i sig en och annan muffins för mycket. Hon tog emot telefonen och sa att de kommer höra av sig inom en vecka.
Inget kaffe, då dör vi..!
Alla vill komma med idéer och lösningar. Sällan har man sett en sådan fart på gubbarna, de dricker kaffe på stort allvar ska ni veta.
Vi stänger av vattnet föreslår jag. "Så slipper vi fuktskador, eventuella elfel, men framförallt slipper vi att simma till kopieringsmaskinen", genast är jag bödeln i deras ögon. "Då får vi ju inget kaffe", utbrister någon i ren förskräckelse, en individ jag aldrig sett öppna munnen tidigare. "Nej, precis. Inget kaffe, då dör vi", invänder en annan.
"Vi letar reda på slangen som läcker och sätter en tejpbit över hålet", mumlar en man i församlingen och kliar sig i skägget. Genast börjar alla jubla och folk börjar high-fiva och ryggdunka den skäggige karl. Fem man griper tag i kaffemaskinen och vänder upp och ned på hela apparaten, någonting lossnar. "Hoppsan" säger de och skrattar, de har tappat fattningen fullständigt. Församlingen har nu förvandlats till en riktigt ondskefull lynchmob, kom emellan dem och deras kaffe enbart om du är redo att betala priset. Tydligen är allt tillåtet i krig och kärlek till sitt kaffe.
Fler och fler vallfärdar bort till lunchrummet, det har blivit lite utav en helig plats. Ett kaffedrickarens Mecca. Jag har precis ringt en service-tekniker som ska komma och fixa det där. Så vitt jag vet stor resten av kontoret fortfarande ute i lunchrummet och brainstormar. Själv ska jag ned till 7-eleven.
