angleby

Kaffemaskinen är reparerad och koffeinvärdena är återigen uppe i oroväckande höga nivåer. Det är ett fasansfullt spring både till lunchrummet och till toaletterna, men stormen har bedarrat och ett lugn har lagt sig över kontoret.

Nu till något helt annat:

Sedan två månader tillbaka har jag haft problem med min Sony Ericsson k810i som jag införskaffade i somras. På det stora hela är det en jävligt schysst telefon, kameran är suverän och alla funktioner finns där.

Jag älskar sms. Jag älskar att skicka dom, jag älskar hur det skakar till i brallan när jag får svar.

Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att jag spenderar en stor del av mina arbetstimmar i telefon med människor som uppriktigt sagt är så korkade att jag häpnar av förvåning över de ens har listat ut hur man använder en telefon. Mina vänner undrar ofta varför jag aldrig ringer är jag vill något, det är svaret jag ger. Jag skriver ~1000 sms i månaden, och jag har telefonräkningar som stöder mig på den punkten.

Det började med ett glapp i en av knapparna, sedan i flera knappar. Till slut säckade en lås-upp-knappen ihop totalt. "Jävlar, satan, helvete", tänkte jag och knöt handen så att knogarna blir alldeles vita när jag insåg att jag inte kan spara min kontaktlista. Vilket bakslag.

Borta på verkstaden stod det en tyken jävla tjej bakom disken, som fått i sig en och annan muffins för mycket. Hon tog emot telefonen och sa att de kommer höra av sig inom en vecka.