angleby

Nu vill jag ta en liten stund av er tid och lära er hur ni blir lite smidigare människor i vardagen. Hur ni glider in bland en grupp människor som en varm kniv genom smör, istället för att dunka era socialt missanpassade huvuden i en betongvägg upprepade gånger.

Se detta som läxa nummer 1)

Om vi utgår från att de flesta av er är rövhål - vilket för det mesta är en ofrånkomlig sanning som ständigt gör sig påmind - kan vi dra slutsatsen att ni vid ett eller annat tillfälle roat er med att snacka skit om någon bakom dennes rygg. Föreställ er nu att ni har placerat ert enorma rövhåll på en stol, runt ett bord, tillsammans med en grupp andra människor i ett väldigt blandat sällskap. Offret i fråga ursäktar sig och går på toaletten och du kan inte hålla dig längre.

Plötsligt sitter alla vid bordet upp till öronen i ditt skitsnack och vet inte riktigt vad de ska göra med detta. Några skrattar, andra byter samtalsämne medan vissa kollar på varandra med frågande blickar. Tills det visar sig en person vid bordet känner offret som du precis avlastad en kaskad av verbala fekalier på.

Rent socialt är detta lika osmidigt som att skjuta sig själv i foten, framförallt är det en katastrof för ditt personliga varumärke. Du blir omdelbart känd som personen som man-inte-riktigt-vet-vad-han-säger-om-ens-mamma-medan-man-är-på-toaletten. Är det å andra sidan en stor glugg i din övertandsrad du eftersträvar är du helt på rätt spår.

Jag ogillar typen av inlägg du hittar på Blondinbellas blogg, som går ut på att berätta exakt (ofta felstavat) vad som har hänt den senaste tiden, men ett par uppdateringar har jag väl gjort mig skyldig till. Då kan jag lika gärna gå all out:

Förra veckan skrevs jag ut från sjukan (hurra!). Första skolveckan är avklarad (phew!). Har mattetenta på torsdag (boring!). Åt en glass nyss (mums!). Snart ska jag sova (trött!!!)

En efterrätt på en sektionsgasque kan se såhär god ut:


/ Personalen

Bloggkomor tycks komma i par, precis som mycket annat här i världen. Typ världskrig, dubbelavsnitt av Scrubs och gympaskor.

Jag insåg inte vilket monster den här bloggen har vuxit till, inte förens jag tog ett uppehåll i skrivandet. Då kryper ni fram, ni som annars sitter tysta bakom era skärmar och bara läser.

Men okej, jag ska skärpa mig. Nu ska det bli bättring, det är mitt löfte till er.

Konsten att ta död på din patients livsglädje i fyra enkla steg:

1) Hälsa patienten att imorgon skall hans fot läggas om sedan kommer han att bli utskriven.

2) Gå på helg och lämna över patienten till en jourläkare som inte alls är briefad om situationen.

3) Slå ett par hinkar på ranchen och ät gravad lax med hovmästarsås medan jourläkaren drar igång en helt ny utredning.

4) Kom tillbaka på måndag morgon och fundera över varför din patient fortfarande inte är utskriven. Ta en kopp kaffe.

Fann dessa bilder i mobilen, utan något minne av att jag tagit dem. Såhär roligt hade jag när jag vaknade från narkosen, tydligen.

Konsten att demoralisera din patient i fyra enkla steg:

1) Säg till patienten att han måste fasta idag på grund av operationen som skall fixa hans fot.

2) Skicka in en sköterska med en lunchbricka som sedan kommer på att "Visst ja, du ska ju inte äta något" när patientens hunger börjar bli påtaglig.

3) Ge patienten beskedet att "mer akuta" operationer har dykt upp och att hans egen operation har blivit uppskjuten med anledning av detta.

4) Hälsa att det är okej för patienten att äta igen, men att lunchen dessvärre är indragen.  Erbjud honom ett knäckebröd.

Ligger här i min lilla sjukhussäng, läser aftonbladet och äter frukost, precis som varje morgon. Kent, en av herrarna jag delar rum med har släppt sig ett tiotal gånger redan. Överlag är frukoststämningen precis som vanligt. Förutom att något är annorlunda. Jag gillar frukosten här, utbudet är inte jättestort men varje morgon får jag mig ett glas juice, en yoghurt och ett par ost- och skinksmörgåsar. Idag fann jag två salamismörgåsar och en kopp kaffe på min bricka, som jag inte alls minns att jag har bett om.

Hur ska jag tackla det här? Jag kommer ihåg att Miguel tog blodprover, fyra rör. Vi pratade om att hur han blivit mycket duktigare på det där sedan jag låg på denna avdelning förra året. Det räckte med två stick i armvecket. Men när kom frukost upp på samtalstapeten? Jag får ingen ordning på detta. Ingen alls.

Jag kanske har en förklaring till det här, eller kanske har jag tappat förståndet till slut, trots allt. Jag går ner mig lite ibland. Zonar ut, liksom. Fastnar i massa tankebanor så djupa att jag inte riktigt vet vad som händer runt omkring mig. Folk kan prata med mig och jag svarar men det är som att min hjärna inte riktigt tar del av innehållet. Den går på auto-pilot. Det är en läskig känsla, att inte veta om detta faktiskt är den frukost jag har beställt.

Jag inser att bilden är väldigt fånig, att det ser ut som jag håller på att trilla ur sängen. Tanken var att jag skulle få med datorn som som jag skrev inlägget på, det gick väl sådär.

Istället uppdaterar jag med lite bilder på min fot. Varning för starka bilder och allt det där.



Såhär såg den ut innan operationen igår, svullen utav helvete. Med en stor vätskefylld böld de inte riktigt vet var den kommer från.



Jag älskar såna här äckliga saker och var så nyfiken på att se vad som skulle komma ut när de skar upp foten att jag höll att gå av på mitten. Men under operationen gömde de foten bakom ett stort grönt skynke så jag kunde inget se. Istället satt jag och sms:ade med folk medan kirurgen mumlade saker som "Helvete vad det rinner, mer sug", och sådant. I bakgrunden gick någon blandningsskiva med låtar som Africa och The final countdown, det hela var väldigt dramatiskt.



Idag kom de in och skulle lägga om bandaget, till min stora förvåning hade jag ett hål i foten. Säkert 5-6 cm djupt. De hade gått ända in bakom hälsenan och spolat rent. Känns lite fräscht faktiskt. Imorgon ska de spola rent en gång till är det tänkt.

Jag är på sjukhuset igen. Varför? Ja, det är man lite osäker på just nu, men min läkare har försäkrat mig om att många herrar i vita rockar har fått ställa in sina golfresor för att ta reda det.

Jag måste erkänna att det är svårt att upprätthålla någon slags regelbundenhet i sitt bloggande på sjukhuset. Det händer förbannat lite helt enkelt. Jag skulle så klart kunna göra långa utlägg om vilka prover som tas och vilka teorier som diskuteras runt fikabordet. Men det låter väl inte så himla spännande, eller?

Under tiden vill jag hälsa till Elin! Hon är mycket trogen min blogg, det märks. Ibland när jag inte har bloggat på ett tag, som nu, så skickar hon iväg ett litet SMS och frågar hur det är. Det är lite gulligt, och väl uppskattat.

- Hej Elin! Jag är nere på botten men jag reser mig igen.

Blir förmodligen en hel del sådana den närmsta tiden, det får ni stå ut med.

Jag fick nyss kaffe med mjölk i ett glas. "Nej, nej, nej. Det här går inte för sig. Oaptitligt", tänker jag och stirrar på glaset. Det är nästan kallt nu. Kalla mig gammalmodig men det måste vara i en kopp.