angleby

Ni skulle älska dem.

Nu jävlar tar vi den här onsdagen ända in i kaklet!

Samtidigt som jag inte har något vettigt alls att skriva vill jag få ner ett par rader.

Det jag kan säga är väl att när jag ser på alla mina tomma flaskor tänker jag att jag måste ha bjudit bort väldigt mycket sprit. Jävligt mycket sprit. Och mat. Mitt kylskåp är återigen en torftig och fruktlös öken.

Känner att jag borde gå och handla mat men tycker inte att jag har råd med det. Konstigt hur man prioriterar ibland, eller hur? Jag är väldigt dålig på att bo ensam. Däremot finns senapssill och ost kvar. Tänker att jag kan leva på det ett tag.

Det mesta tycks ha överlevt denna syndaflod som svepte över mitt skrivbord. Utom min inloggningsdosa till banken. Och boken The Wheel Of Time, som strök med i vad jag antar att vi får kalla ett efterskalv, i form av en marmeladsmörgås. "Helvete!", skrek jag till när katastrofen var ett faktum, och marmeladsmackan flög ur handen av bara farten. Boken hade aldrig en chans.

Dagen kan börja!

- Klart man hör av sig:)

Kanske har ni frågat er hur jag pumpar ut alla dessa inlägg om jag ligger på sjukhuset. Det, mina vänner, är tack vare teknikens under. Den där lilla makapären är ensam ansvarig för all kommunikation jag lyckas upprätthålla med omvärlden. Det är tack vare den som jag kan skriva och lägga upp detta inlägg till exemepel.

Nu vet ni det också.

Jenny heter jag, är du stickrädd?

Jag tänkte göra något jag aldrig gjort förut, bjuda ett personligt inlägg ur min dagbok.

"Jag är 19 år gammal och ligger på SÖS hjärtavdelning. Det finns ingen annan inlagd här som inte har upplevt minst ett världskrig.

Måste prata med chefen. Sjukskrivning i 4-6 veckor rekommenderar de, han kommer att bli galen. Det har jag varken tid eller lust med det dessutom, jag har redan för många sjukdagar.

Innan förra sommaren hade jag aldrig spenderat en natt på sjukhuset annat än när jag var mycket liten och fick hjärnskakning och gipsade någon arm. Jag var oförstörbar. Nu har jag tappat räkningen, men jag är inne på min 40-50:e dag på sjukhuset det senaste året. Vad har hänt?

Känner mig så förbannad ömtålig. Varför går jag sönder hela tiden? Läkarna har i alla fall inget svar. "Det kan drabba unga killar som idrottar när de är förkylda eller har en infektion i kroppen." Det har jag ju precis hela tiden, det duger inte. Jag tänker inte sluta träna för det.

Imorgon får jag åka hem i alla fall, låter det som. Åka hem och ta det "jävligt lugnt", i den benämning att jag inte ens ska springa till bussen på morgonen. Inte bli andfådd, inte lyfta tungt.

Börja göra en lista med saker som du blir andfådd av. Du borde inte komma längre än till punkt nummer tre innan du inser ett problem.

Jag avskyr det här stället, inte för att jag behandlas dåligt eller så. Snarare tvärtom, jag känner mig som hemma här och det är något som är väldigt fel i det. Jag känner mig som hemma och jag hatar det.




Jag är 19 år gammal och ligger på SÖS hjärtavdelning. Vi ses imorgon världen, god natt."

Att väckas mitt i natten av att de lägger in nya, snarkande, patienter som håller mig vaken .

Här har vi den rackaren, vilken förbannat rolig liten apparat. Den styr allt. Jag undrar om den inte kan fixa en kopp kaffe till mig också.

Mitt största problem just nu tycks vara att jag inte har listat ut hur man ställer in ryggstödet på sängen. Den här spaken skulle jag absolut inte ha dragit i. Den verkar ha startat någon slags självförstöringssekvens. Läget är kritiskt.

Här ser ni Jamaicanen, som jag kallar honom. Mannen som röker gräs ute på sjukhusbalkongen men tackar nej till smärtstillande för att han inte gillar droger. Han är lite av en rebell, denna jamaican. Och tydligen en riktigt jäkel på backgammon.

Frukostbuffén. En jamaican som har legat här i flera veckor går fram till en sjuksköterska och börjar med mycket bruten engelska förklara att de borde servera en mer variabel frukost. "Same damn ting every day mon. Same ting!"

Sist jag låg på sjukan en längre tid, vilket vara Juli-Augusti förra året fick jag inte äta alls. Dropp i form av en vit gegga rakt in i hjärtat var det som gällde. 1700 smaklösa kalorier om dagen. Somliga vet inte hur bra de har det. Detta, mina vänner. Detta är lyx.

Maten. Microvågsungsbakad lasagne på italienskt vis, nästan i alla fall. På något vänster har de lyckats bränna kanterna samtidigt som de lämnat mitten av lasagnen stenhård och djupfryst. Mycket imponerande bedrift egentligen, när man tänker på det.

De har ringt mig flera gånger under dagen. Tror att de har kommit till någon helt annan förmodligen. De pratar snabbt och oavbrutet på kinesiska trots mina försök att förklara att jag inte förstår ett ord. Vet inte riktigt hur jag ska tackla det här, de låter så förtvivlade och uppförda på samma gång. Jag är oförmögen att hjälpa dem, jag känner mig maktlös.

Jag visste att det var något jag hade glömt, jag tänkte uppmärksamma mitt 100:e inlägg på den här bloggen, det var 12 inlägg sedan.

Vilket innebär att Özz Nûjen vinner priset! Läs inlägget HÄR

100 inlägg, detta borde vi fira på något sätt. Hur vet jag inte riktigt, vi kanske inte ska korka upp en flaska champagne riktigt ännu. Jag tänker i alla fall inte ha dåligt samvete idag när jag snor kaka efter kaka ur skålen, jag firar. 

Jag vet att ni är minst tre stycken exklusive mig själv som har läst alla etthundra(tolv) inlägg. Er tycker jag bäst om, det vill jag att ni ska veta. Ni är mina favoriter.

Vi har en kakskål på jobbet, jag sitter närmast denna kakskål och det har fallit på mig att se till att den är fylld, denna himmelskt förföriska skål med kakor.

Det började med en oskyldig bara-så-att-jag-står-mig-till-lunch-kaka, och kanske en kaka till kaffet på eftermiddagen. Numera blir jag riktigt arg när någon annan går fram och tar en kaka. "Vad fan tror du att håller du på med? Du kan väl åtminstone fråga först.", tänker jag och knyter nävarna så att mina knogar blir alldeles vita. Sedan försöker tänka på gröna ängar och sånt, mina "happy places", ni vet.

"Aaah...", suckar jag och försöker vara "Zen"

Nu ska jag erkänna en sak för er. För cirka 30 sekunder sedan ställde jag mig upp och slutade skriva, mitt i en mening bara slutade jag. Jag ställde mig upp och såg mig omkring. Sedan gick jag bort till kakskålen och kollade mig oroligt över axeln innan jag våldförde mig på den stackars skålen. Det har helt enkelt gått slentrian i mitt kakätande. Ni skulle ha sett mig när jag försökte ta den här bilden på skålen. "Nä, ljuset var lite fel. Vi tar en ny bild". Och så tog jag en till kaka och en ny bild. Och en till kaka.

Nu sitter jag här på min plats igen med käften full av kaka och smular ner hela min plats. Det är en sorglig syn, detta. Jag tror inte att jag behöver förklara mera. Jag har ett mycket ohälsosamt förhållande till den här skålen.

Anna: Aspartam är ju bara konstgjort socker, då ser jag konstgjort söt ut eller?
Jag: Nej, äh... Du tycker att det är en dålig replik alltså?
Anna: Ja.
(tystnad)
Anna: Jag ska pierca tungan och köpa en såndär kuksugarpiercing.
Jag: Va?
Anna: Ne, jag skojade bara. Jag ska duscha.

Jag har märkt att min mobil har en inbyggd bloggfunktion som jobbar i anknytning till siten blogspot.com. I och med min kliande bloggabstinens och den temporära (men totala) faleringen av blogg.se såg jag en möjlighet att utnyttja denna funktion.

Mitt första försök att registrera stoppades nästan omedelbart, http://angleby.blogspot.com var taget, av en spanjor. Som sedan valt att inte skapa ett enda inlägg.

Mitt andra försök stoppades då jag blev ombedd att skriva en de tecknen jag såg på bilden. "Aturimpt", var alltså inte rätt.




Jag fick således fylla i alla informationsfält en gång till bara för att konstatera att "Crucheru" inte var rätt den här gången.



Jag tror att de höjer svårighetsgraden på de här bilderna allteftersom. Ju fler gånger du misslyckas desto större chans är det att du är en sån där spambot, kalkylerar blogspots system, och kontrar med allt mer oläsliga bilder.

En tredje bild kommer fram, den här gången funderade länge. Synade bilden noga, fram och tillbaka. Jag vägrade förlora en tredje gång.  "Menylhl", drog jag till med. Totalt nederlag.

Vid det här laet var blogg.se uppe igen, blogspot.com är en mycket löjlig sida.

Jag har länge försökt att undvika att skriva om mina drömmar, jag vet hur tråkigt det är att lyssna på andras drömmar. Men detta behöver jag få ut, kalla det självterapi. Eller något.

Drömmen gick ut på att jag var ute på mitt landställe med en tjej. Vi grillade. Helt plötsligt dyker mitt livs första flickvän upp, Sara Håkansson hette hon. Jag brukar tänka på henne som min första flickvän i alla fall. Jag var lite av en slampa i mina yngre dagar, sålde mig för hockeybilder och sådant. Innan jag fortsätter med drömmen är det nog bäst att jag berättar historien mellan mig och Sara, annars kan hon nog framstå som en gnutta irrationell.

Det här var runt den period då tjejer helt plötsligt hade blivit väldigt intressanta, däremot var det inget man fick erkänna. Tjejbaciller var fortfarande något man undvek som pesten. Jag hade på omvägar hört att Sara var ute efter mig. Det var som jag hade ett pris på mitt huvud, när som helst kunde någon slå till. Det kunde vara en lejd prisjägare, vem som helst. "Hej, får Sara chans på dig?", och sen skulle jag vara fast. Jag spenderade rasterna uppe i ett träd tillsammans med ett par andra stackare, de gömde sig. Precis som jag.

Men det var lönlöst, till slut åkte jag dit. Jag hade en flickvän. Vi höll hand på rasterna och jag skjutsade hem henne på min pakethållare och allt det där. Minns ni när cyklar hade sådana förresten? Pakethållare. Varför ser man inte det längre? Jag tyckte de var rätt fräsiga.

Hur som helst, jag klarade inte av det där. Jag fick panik. En dag ringde jag henne och sa att det var slut, hon verkade ta det ganska bra. Vilken lättnad. Sedan ringde hennes Pappa hem till min Mamma och frågade varför Sara låg och grät i sitt rum efter att ha pratat med mig.  Han berättade om det kalas hon hade planerat väldigt länge som skulle gå av stapeln samma kväll. Hela situationen var väldigt hjärtskärande. Hon kanske till och med fyllde år, jag har försökt att förtränga det där. I mellanstadiet någon gång bytte Sara skola, och jag inbillar mig att det var på grund av mig. Mer dåligt samvete.

Drömmen slutade i alla fall med två livlösa kroppar och en till synes mycket nöjd Sara. Det hela var mycket obehagligt.

"Hell hath no fury like a woman scorned", som William Congreve en gång sa.

"Kan ni förlåååååta? Bibeln säger förlåt varandra. KAN NI!?", stod hon och skrek innan hon började sjunga mitt bland alla människor.

Du har min förlåtelse, lilla tanten.

Här har vi en annan lustig herre som har använt sin tid, kanske inte till något vettigt, men i alla fall till något. Han har min lösa växel.