angleby

Det stod en man på gatan utanför och pratade i telefon, han såg mycket upprörd ut. Jag funderade på om jag skulle gå och släppa in honom. Jag avstod. Hans huvud rörde sig upp och ned i samma takt som hans käkar malde sönder ett stackars tuggummi. Efter ett några minuters vilt gestikulerande vände han sig mot mig och slet upp dörren, som till min vetskap, alltid är låst.

Det var väldigt mycket Al Pacino i Scarface över den här mannen, hans kroppsspråk i sig räckte för att göra mig orolig. Jag kände att det var viktigt att göra denna man till lags. Det kändes livsviktigt. Han talade kort och konsist, inte oartigt. Men på ett sätt som talade om för mig att han hade viktigare, kanske lite mer olagliga, ärenden att uträtta. Och att han inte tänkte låta mig sinka honom.

"Bien gracias", sa han och gick. Jag tänker att han måste ha studerat Tony Montana mycket flitigt. Kanske har han byggt hela sin karriär på att ta efter den rollen. Sedan gick jag bort till dörren och ryckte lite, den var mycket riktigt låst. Jag kliar mig i huvudet men tänker inte ställa några frågor. Jag känner mig mycket liten i skuggan av den här mannen.