angleby

Jag brukar inte tänka så mycket på döden egentligen, i alla fall inte min egen. Men när jag tänker på hur bräckligt livet är och hur när jag var för 1.5 år sedan kan jag inte låta bli. Jag har en tendens att förneka det, visst jag var sjuk, men jag var väl inte så sjuk ändå? Kanske vände jag det döva örat till när läkarna talade om sepsis och akuta operationer.

Känner att detta inlägg inte är på väg någonvart så jag avslutar det nu. Jag är mest glad att mina föräldrar slapp sprida min ska över någon enslig plats på Högantorp. Jag har en lillebror jag gärna vill leda in på rätt spår här i livet. Och fan vad jag älskar dig morsan för att du var där varje kväll och hälsade på när jag var nere på botten. Och Pappa, du som inte rört gitarren på åratal, att du sätter dig ner och skriver en låt i mitt namn.

Jag har nog aldrig sagt att jag älskar er. Men det gör jag. Jag hoppas att ni vet det.

Jag gillar inte tunnelbanan. Snabb och effektiv, det måste man väl hålla med om. Men så jävla opersonlig, visst? Tacka vetja nattbussen.

Fan vad det värker och ilar då och då. Det känns ibland som att alla har förstått utom jag, att hela världen står och pekar. Ännu inte äldre tar jag tåget härifrån och tänker att jag blivit lite starkare. Tänker att jag bara måste se mig om och leva lite mer, du vet hur jag är.

Jag och Fröken Svår, trötta på gråa dagar och vardagsslentrian, tog oss in till Centralstation utan någon egentlig plan på destination. Ett par öl senare och med en varsin sista minuten-biljett till Norrköping bar det av.



Det är viktigt att magen är mår bra när man är ute och reser. Är magen glad, är själen glad.

Fröken Svår läste någon bok medan jag lyssnade på en tant som pratade alldeles för högt i sin mobiltelefon och försökte få in någon timmes sömn. På något sätt lyckades vi missa hela centralstationen i Norrköping, där hade vi hittat ett billigt och väldigt centralt vandrarhem. Istället gick vi bort från allt och hamnade i ett industriområde som mest liknade något förfallet kvarter i östtyskland. 



Vi bestämde oss för en mellanöl. I ordets andra bemärkelse.

Stan var lugn. Kusligt lugn för en lördagkväll. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att det inte var en jävel ute. Vi undrade lite om vi landat i en spökstad, det var som taget ur en dålig skräckfilm. Det första hotellet vi klev in på var totalt öde. En obemannad reception och två tysta korridorer vars väggar viskade om hemska tidningsrubriker och styckmord. En plötslig förståelse för hur bräckligt livet är kom smygandes längs ryggraden. Vi gick.

Jag kände en oerhörd lättnad när vi kom därifrån, en ny uppskattning för livet skulle man kunna säga. Alla sådana tankar var glömda efter en titt genom ett fönster till en mysig liten restaurang där cirka 17 par, och två killar, firade alla hjärtans dag. Kanske var det egentligen 18 par, det var svårt att avgöra.

 Inne på en McDonalds såg vi några av de första människorna. Jag tänkte att de såg ut som ett gäng ungdomar redo att ta den här lärdagskvällen ända in i kaklet och att vi kanske kunde haka på dem. De skulle på bio.

Till slut gav vi upp jakten efter billiga vandrarhem och sunkiga hotell och gick till Grand Hotel Elite istället. "Cash flow", sa Fröken Svår och skrattade. Självfallet var det fullbokat på Grand så det fick bli ett av Sveriges mest oprisvärda hotell. Scandic.



Till slut hittade vi i alla fall en plats att kalla hem. Med förnödenheter som strykjärn och väldigt exotiskt vikta handdukar. "Känner du hur plikten kallar?", skojade jag medan Fröken Svår gjorde sig redo att utforska Norrköping vilda nattliv.

Vi hamnade till slut på ett, om inte varmt rekommenderat  ställe så i alla fall rumstempurerat. Klockan 22.00 kom vi dit och frågade vakten hur många som brukade gästa denna plats en vanlig lördagkväll. "Runt en 700 pers", svarade han. Nöjda med det gick vi in och tog ett bord.






Det var jag, Fröken Svår, en rastlös bartender och Tony Montana, i en lokal för 1000 personer.





Fröken Svår: Vi kanske borde hänga in jackorna i garderoben innan det blir fullt.
Jag: Nä, vi väntar tills kön har blivit lite mindre.



En kanna öl till mig och en smirfnoff till Fröken Svår. Jag vann.



Ett öga över axeln. "Fortfarande tomt."

Med ett kvitto från Scandic brännande i plånboken tänkte vi att det kanske vore en bra idé att gå någonstans billigare, så länge, och sedan komma tillbaka när det är lite mer folk. Strax intill hittade vi ett annat hak, Teaterbaren. Det både såg ut och luktade sunkigt. Typ Wollmars eller Viking Bar. Min typ av ställe.



Man ser lite djupare ut om man inte kollar in i kameran, visst?



Eftersom det inte var min kamera finns det en hel drös bilder på mig, men här är vi båda två på Teaterbaren.



Lite senare, tillbaka på Hugos, var det fullt ös. Har man ett bra öga och en bättre upplöst version av den här bilden kan man se ordentlig en nipple slip. Ledtråd: Killen i vitgrå skjorta har ett bra öga.



Sedan såg vi såhär taggade ut när vi hittade en kille som stolt visar upp sina näsborrar för hela världen. Tydligen var han gift.




Söndag morgon efter frukostbuffén. Magen mår sådär.



Planen var att dricka vin direkt ur flaskan på vägen hem, som sig bör. Tills Fröken Svår insåg att det är söndag och systemet har stängt. Precis i det ögonblicket togs denna bild. Det är något med ögonen som avslöjar att jag precis har dragit en djup suck.



Stilstudie av Norrköpings myllrande folkliv.



Fröken Svår lämnar sin fönsterplats obemannad, för bara en liten stund. "Jag tar den... ", tänker jag. Jag är inte stolt men jag tar den ändå.



Sedan var det min tur att sträcka på benen. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Det misstaget markerar slutet för detta äventyr. Sagan är slut och jag sätter punkt för sista raden.

Har haft ett gruskorn i min högra sko i två veckor, nu tömmer vi den jäkeln!

Borde jag? Beslutsångesten breder ut sig över hela min person. Det kanske går åt helvete med allting.

Äh, vi kör.

Att tala med danskar, jag klarar inte av det. Jag begriper inte ett ord. "Vad säger han? Fan vet", tänker jag när den ivrige dansken beskriver vad som tycks vara något slags problem.  

I Danmark äter de frukost till lunch, mycket märkligt. Jag lyssnar efter ord jag vet vad de betyder. Men han ber inte om regn (notan) eller is (glass). Situationen är hopplös.

Jag säger att jag ska höra med min kollega, dansken svarar att han inte förstod, sedan sa vi adjö. Båda precis lika förvirrade, misstänker jag.

Jobbar på Scandics huvudkontor idag. Jag kommer till hit 1 minut i, ogillar det. Vill ha lite tid att slå mig ned, hitta min plats och komma till rätta.

Men den stressen hade jag ju inget för. Istället blir jag erbjuden en frukostbuffé och en kopp kaffe innan vi drar igång. Gratis buffé. På jobbet. Svårt att tänka mig ett bättre sätt att börja dagen.

Han heter NullPointerException, han är extrem svår att hitta och dyker upp när man minst anar det. När han inte får saker att krascha står han mest och pekar.

Det är fult att peka.