angleby

Jag och Fröken Svår, trötta på gråa dagar och vardagsslentrian, tog oss in till Centralstation utan någon egentlig plan på destination. Ett par öl senare och med en varsin sista minuten-biljett till Norrköping bar det av.



Det är viktigt att magen är mår bra när man är ute och reser. Är magen glad, är själen glad.

Fröken Svår läste någon bok medan jag lyssnade på en tant som pratade alldeles för högt i sin mobiltelefon och försökte få in någon timmes sömn. På något sätt lyckades vi missa hela centralstationen i Norrköping, där hade vi hittat ett billigt och väldigt centralt vandrarhem. Istället gick vi bort från allt och hamnade i ett industriområde som mest liknade något förfallet kvarter i östtyskland. 



Vi bestämde oss för en mellanöl. I ordets andra bemärkelse.

Stan var lugn. Kusligt lugn för en lördagkväll. Jag tror inte jag överdriver när jag säger att det inte var en jävel ute. Vi undrade lite om vi landat i en spökstad, det var som taget ur en dålig skräckfilm. Det första hotellet vi klev in på var totalt öde. En obemannad reception och två tysta korridorer vars väggar viskade om hemska tidningsrubriker och styckmord. En plötslig förståelse för hur bräckligt livet är kom smygandes längs ryggraden. Vi gick.

Jag kände en oerhörd lättnad när vi kom därifrån, en ny uppskattning för livet skulle man kunna säga. Alla sådana tankar var glömda efter en titt genom ett fönster till en mysig liten restaurang där cirka 17 par, och två killar, firade alla hjärtans dag. Kanske var det egentligen 18 par, det var svårt att avgöra.

 Inne på en McDonalds såg vi några av de första människorna. Jag tänkte att de såg ut som ett gäng ungdomar redo att ta den här lärdagskvällen ända in i kaklet och att vi kanske kunde haka på dem. De skulle på bio.

Till slut gav vi upp jakten efter billiga vandrarhem och sunkiga hotell och gick till Grand Hotel Elite istället. "Cash flow", sa Fröken Svår och skrattade. Självfallet var det fullbokat på Grand så det fick bli ett av Sveriges mest oprisvärda hotell. Scandic.



Till slut hittade vi i alla fall en plats att kalla hem. Med förnödenheter som strykjärn och väldigt exotiskt vikta handdukar. "Känner du hur plikten kallar?", skojade jag medan Fröken Svår gjorde sig redo att utforska Norrköping vilda nattliv.

Vi hamnade till slut på ett, om inte varmt rekommenderat  ställe så i alla fall rumstempurerat. Klockan 22.00 kom vi dit och frågade vakten hur många som brukade gästa denna plats en vanlig lördagkväll. "Runt en 700 pers", svarade han. Nöjda med det gick vi in och tog ett bord.






Det var jag, Fröken Svår, en rastlös bartender och Tony Montana, i en lokal för 1000 personer.





Fröken Svår: Vi kanske borde hänga in jackorna i garderoben innan det blir fullt.
Jag: Nä, vi väntar tills kön har blivit lite mindre.



En kanna öl till mig och en smirfnoff till Fröken Svår. Jag vann.



Ett öga över axeln. "Fortfarande tomt."

Med ett kvitto från Scandic brännande i plånboken tänkte vi att det kanske vore en bra idé att gå någonstans billigare, så länge, och sedan komma tillbaka när det är lite mer folk. Strax intill hittade vi ett annat hak, Teaterbaren. Det både såg ut och luktade sunkigt. Typ Wollmars eller Viking Bar. Min typ av ställe.



Man ser lite djupare ut om man inte kollar in i kameran, visst?



Eftersom det inte var min kamera finns det en hel drös bilder på mig, men här är vi båda två på Teaterbaren.



Lite senare, tillbaka på Hugos, var det fullt ös. Har man ett bra öga och en bättre upplöst version av den här bilden kan man se ordentlig en nipple slip. Ledtråd: Killen i vitgrå skjorta har ett bra öga.



Sedan såg vi såhär taggade ut när vi hittade en kille som stolt visar upp sina näsborrar för hela världen. Tydligen var han gift.




Söndag morgon efter frukostbuffén. Magen mår sådär.



Planen var att dricka vin direkt ur flaskan på vägen hem, som sig bör. Tills Fröken Svår insåg att det är söndag och systemet har stängt. Precis i det ögonblicket togs denna bild. Det är något med ögonen som avslöjar att jag precis har dragit en djup suck.



Stilstudie av Norrköpings myllrande folkliv.



Fröken Svår lämnar sin fönsterplats obemannad, för bara en liten stund. "Jag tar den... ", tänker jag. Jag är inte stolt men jag tar den ändå.



Sedan var det min tur att sträcka på benen. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Det misstaget markerar slutet för detta äventyr. Sagan är slut och jag sätter punkt för sista raden.