angleby

Det finns ingenting som får en större eld i röven på en än när någon skriver ner dina största brister på en liten lapp, skrynklar ihop den till en liten boll och kastar den rakt i ansiktet på dig.

Nu tar vi tag i det här. Hugger i ordentligt och får rätsida på saker och ting, eller hur?

Doft är ett kraftigt verktyg. Luktsinnet är det sinne som snabbast kopplar till känslor och minnen. En viss perfym får mig att minnas en av mitt livs värre kvällar medan doften av, till exempel snus, får mig att tänka på sommaren, kall öl och mysiga kvällar kring en eld.

Det ska vi försöka ändra på, är det tänkt. Nu har jag nämligen köpt en snusdosa, det kanske låter konstigt men låt mig förklara tänket här - varje gång jag känner avsmak inför något ska jag lukta på denna dosa. På samma sätt ska jag tänka på något vidrigt så fort jag kommer i kontakt med doften av snus. Tanken med detta, om det fungerar, är att jag på en helt omedveten nivå automatiskt ska avstå från eventuellt "festsnusande" i framtiden.

Snus. Det är äckligt, och sådant håller man inte på med.

Han är borta. Försvann ut i dimman för ett tag sedan. Lever du?

 

 

Idag är det fredag och nu jävlar blir det åka av!

Pappa kör taxi, och visst händer det inte alltför sällan att berättar att han kört någon kändis. Det kan väl vara lite häftigt sådär, småfolket får sitta i samma bil som höjdarna. Alldeles nyss ringde han och frågade om jag var vaken. "Självklart", svarade jag. "Bra", konsterade han och hälsade att han skulle komma hem med en lapp snart. Jag förstod approximativt ingenting av detta.

Och så kommer han in till slut med ett kvitto.

 

Det är en ganska så dragen Alex Schulman och en ännu mer slirig Mats Dicklén han har kört. Alex gratulerar mig till ett sjukt coolt namn. Är inte det sjukt coolt? Samma pirriga känsla i magen infinner sig som när jag träffade sångaren i i mitt favoritband.

Visst har det hänt att jag dragit upp en del av de galna påhitt som Alex och resten Schulmangruppen har för sig kring middagsbordet. Det är mest jag och min bror som skrattar åt detta. Det nämde farsgubben självklart. Roligt tyckte Alex, lät det som. Tydligen är han "som en gud" för mig. Lite av en överdrift, kanske. Men det är något speciellt med att läsa hans texter, han har ett flyt i sitt språk som är väldigt sällsynt. Han gör det jävligt bra, helt enkelt.

Det hela slutade med att han får adressen till MIN BLOGG. Nu skiter juntan knäck här inne. Det är precis som första gången jag ska bjuda hem en tjej. Som ett nervöst litet vrak går jag runt och städar och rättar små stavfel. Det måste se fint ut. Presentabelt.

Gör det?

Går in i badrummet för att ta mig en dusch. Det mesta går på rutin, mina tankar är någon helt annanstans.

Jag tar av mig kläderna och plockar fram en ren handduk som jag hänger upp snyggt och prydligt på en krok. Kalsongerna slänger jag i toaletten och sedan kliver jag in i duschen och börjar tvåla in mig. Plötsligt stannar jag upp - stänger av kranen, kliver ur duschen och går tillbaka till toaletten. "Va fan?", säger jag samtidigt som jag plockar ur de blöta kalsongerna och slänger dem i tvättkorgen, skakar på huvudet och hoppar in i duschen igen.

Va fan?

Det är måndag morgon och jag har försovit mig en smula. För att hinna i tid måste jag verkligen skynda mig, saker måste klaffa. Gå snabbt, pang pang pang, liksom.

Men när jag står i hallen och gräver i fickorna märker jag att jeansen saknar plånbok. Min rock har jag glömt hos Meidi (Hennes blogg läser ni med fördel HÄR) och mina skor är fortfarande blöta. Ingenting tycks vara gångbart denna morgon.

 

Vi tar det punktvis:

 

1) Plånboken hittade jag liggandes på tork i köket.

 

2) Hur glömmer man sin rock, kanske ni undrar? Man hänger den på tork och går hem i en cerisefärgad (cerise alltså, inte rosa. CERISE.) overall istället.

 

 

3) Skorna ska vi inte ens tala om, än mindre lukta på. Fy fan.

 

Kommer in i hissen och möts av det här synen. Den var där igår kväll också, jag förstår det inte.

Vem har lagt den där, och varför? Är det meningen att jag ska bli glad? Jag begriper inget alls. Kanske är det meningen att jag ska ta den med mig? 

Min mobils t9 prioriterar "tarmen" över "värmen". Det senare var alltså det jag var ute efter.

Svingade lite i blindo där, överskattade det band och den förståelse jag trodde fanns mellan mig och min telefon. Nu får jag sota för det med ett inlägg jag inte kan redigera.

Känner mig sjuk, har ont lite varstans. Ni vet hur det är. Svag och matt, liksom. Tänker att jag ska svänga förbi gymmet på vägen hem och "lyfta lite skrot". Försöka träna bort denna svaghetskänsla genom att bygga muskler, vi får se hur det går. Nu ska jag av tunnelbanan och ut i den här äckliga tarmen.

Kontrollskrivning och jag har inte hunnit kolla vilken sal jag borde vara i, jag brukar sällan hinna göra detta. Jag är en riktig liten slarver.

Ibland SMS:ar jag någon i samma grupp. Ibland chansar jag lite, går in i fel sal och tvingas ursäkta mig ett par gånger innan jag hittar rätt. Det vore dock extremt dåligt för mitt personliga varumärke att SMS:a någon 08:10 och fråga någon vilken sal provet ska skrivas i. Det ser inte bra ut, helt enkelt.




I sådana lägen får man gå lite på feeling istället. Jag hittar någon i folkmassan jag tycker att jag känner igen, han ser dessutom ut att ha bråttom han också. Honom följer jag efter.



Som en mycket erfaren stalker sänker jag takten lite för hålla mig på osuspekt avstånd. Men inte så mycket att jag riskerar att tappa bort honom.

Minns när jag fortfarande jobbade, då hände det att tiden rann iväg för mig på morgnarna. Trots mina bästa försök fann jag ibland mig själv sittandes på tunnelbanan typ en minut i åtta fast jag borde ha varit någon helt annanstans. På något företag i Spånga eller så. Då kom ångesten krypande, "Helvete! Vad ska chefen säga? Det var mig ett satans jävla skittåg att åka långsamt". Och så brukade tankarna gå medan ångesten bredde ut sig över hela min person.

Nu sitter jag här igen, med en skillnad. Den akademiska kvarten. Det betyder att jag kan komma tio över åtta utan att någon kollar snett på mig. Jag blir inte utskälld, får inte sparken. Helt fantastiskt.

Jag behöver bara låta bli att tänka "Ja men jag börjar ju inte fören 8:15", för då vet jag att jag hade suttit här 8:14 istället. På samma äckliga tunnelbana som åker alldeles för långsamt och har på tok för många stationer kvar till Tekniska Högskolan.

Ta fram din mobil och bläddra igenom din inkorg. Stanna när du har räknat till tio och skriv första meningen i sms:et. Gör likadant på varje fråga. "

1. Vad skulle du säga om din pojkvän var otrogen mot dig?
Du har glömt dina mediciner.

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis?
Full?

3. Vad är de första du säger när en kompis blir påkörd av en buss?
Du tar inte livet av dig eller något nu hoppas jag?

4. Vilket sms blev du mest berörd av?
Vet du vad gnupung blir baklänges?

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig?
Jag behöver en platta öl till på fredag.

6. Vad skulle du skrika om du vann en miljon kronor?
Det har hänt något som inte fick hända.

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du trodde på honom?
Jag förstår inte hur du kan tycka så illa om mig.

8. Vad vill du höra mest av allt?
Du får gärna smaka på dem, bitas också om du vill

9. Vad skulle du säga om du fick MVG i allt?
Ja, det är väl så.

10. Din romantiska replik?
Dessutom är ju inte torsdag världens undergång.

11. Vad skulle du säga om du blev bestulen?
Nice kryckor, wanna fuck?

Jag: Mår du dålgit?
Robert: Mmm... hmm? mhmm.
Jag: Tänker du komma ut från toaletten snart?
Robert: Hmm... mmhm...
Jag: Va?
Robert:  Mmm... Ja!
Jag: Bra.
Robert: Va?

Jag betraktar en dam på tunnelbanan. Hon pratar lugnt och stillsamt med en vännina som sitter mitt emot, . Det tycks dölja sig en oas av visdom i hennes ögon. Hon är erfarenheten personifierad, det står liksom skrivet i pannan på henne.

Jag undrar hur hon har haft det sen senast, fastän jag aldrig träffat henne förut.

Önskar att hon var min faster eller något, kanske en sådär lagom avlägsen släktning man bara träffar vid riktigt stora högtider. Jag vill slå mig ned bredvid henne. Fråga om råd. Lära mig.

För hon ser ut att vara en klippa, en klippa jag kan luta mig mot när det blåser. En klippa som har blott en oro här i världen; en oro för mig, och alla andra som lever vid hennes fötter.

Medan vi satt och pluggade linjär algebra idag kom jag att tänka på det där med kampsport. Förmodligen av den anledning att linjär algebra väcker väldigt starka, instinktiva impulser till liv; impulser som uppmanar mig att fysiskt skada någon. Hur som.

De kineser och diverse andra tjingtjongare som är riktigt insiktsfulla bemästrar karate för att inte behöva använda den. Det kan låta konstigt, men å andra sidan så äter de fortfarande med träpinnar. Det är också ganska konstigt.

Vi diskuterade detta (och mycket annat) en kort stund, som man gör när man pluggar utan vare sig motivation eller koncentration. Och kom fram till att om du kör fast på tentan så räck bara upp handen och säg: Jag kan karate, jag behöver inte invertera (A+B)

Ni vet de där plattorna man använder till lasagne? Det har visat sig att de är helt vanlig pasta. Och att om man bara stoppar in dem i ugnen utan att typ koka dem först kommer de ut på precis samma sätt som man stoppar in dem. Fast varma.

Ett tämligen misslyckat försök till matlagning, detta.

Vilken praktfull tid för ångest!

Nu sitter jag här och känner hur den håller på att ta över hela mitt väsen. Och det är bara måndag. Vill inte vara ensam men orkar inte rikigt prata med någon. Kan inte någon ringa på dörren?

Ps. Har fått för mig att en häst vore bra att ha, som en moppe fast med lite mer personlighet, liksom.

Har varit vid Karlaplan och invigit Meidis temporärt nya lägenhet. Väldigt fin och stor. Många böcker. Är nog tur att den är så stor, väldigt många böcker.

Går ner till tunnelbanan, sätter mig på en bänk och iaktar omgivningen. Jag känner mig uttittad. Tåget kommer och jag hittar ett tomt hörn i vagnen, Östermalmstorg nästa. Vagnen fylls och känslan av ett dussin ögon som dömmer mig i tysthet infinner sig igen. Jag synar passagerarna en efter en och börjar inse vad det är som försigår.

Allt är lite annorlunda med dessa människor. Deras kragar är lite längre. Kostymerna sitter lite bättre. Skorna är lite blankare. Håret är några nyanser blondare. Och någon har med stor noggrannhet skurit hål i deras jeans på precis rätt ställen - det är tydligt.

En kille (under kategorin "brat") sitter och stoppar ner ena halvan av sin skjorta i byxorna, mycket metodiskt. Han lämnar den andra halvan ute, men inte så mycket att det skymmer hans bälte. Det ser slarvigt ut, casual. Man får intrycket att han inte riktigt bryr sig om hur han ser ut. Mitt äckel för denna ironi vet inga gränser.

Jag är på fel sida av den Röda Linjen. Tacka vettja Söderort.

Det har varit en lång vecka med lika många kaffekoppar som ångestattacker över att man har fått för lite sömn.

Men nu är det äntligen slut.

Alla går runt med systemetpåsar och med miner som skvallrar om att ikväll - då jävlar - ska de ska roligt. För det ska vi väl, eller hur?

Tvåhundraen inlägg, med detta alltså.

Det ni.

Namn: Organslask
Säljes: KTH Campus Vallhallavägen
APK (Alkohol per krona): Hög

En rykande färsk drink med tydlig smak av äpplen och galla.




Ser ut såhär


Luktar såhär



Får dig att se ut såhär när du dricker den

Funderar på hur frustrerande det här är egentligen, och det kan ju inte vara särskilt ovanligt. Finns det inget namn för fenomenet? Sömnlöshet antar jag. Men det innefattar ju så mycket mer än att bara vara fångad i ett vaket tillstånd.

Det är något som ligger och gnager, svårt att sätta fingret på vad det är. Vi kallar det för Emil. Jag skriker på honom, försöker få honom att gå sin väg. Ett fåfängt försök.

Han gömmer sig och jag låser in honom. Tror han är fast nu, att spelet är slut. Men liktförbannat sitter han där inne och gnager. Förgrymmade jävla skit-Emil.

Jag vrider och vänder mig. Kan inte sova, slår på TVn. Hämtar ett glas vatten, funderar över varför jag inte kan sova. Slår av TVn. Gör en kopp te, öppnar matteboken. Blir attackerad av katten, spiller te på boken och kastar den åt helvete. Sätter mig vid datorn och bloggar.

Har tappat lugnet, kan man säga.

Jag har känt det ett tag nu, inom mig. Ett lugn. Det var länge sedan det stack till ordentligt, har inte behövt grimarsera och mima "Oh. Ajaj." på ett tag.

Jag är lugn.

Nu ska jag försöka sova igen.

Surfar in på aftonbladet och möts av den här bilden:



Smaltjock? Det låter inte bra det, inte särskilt bra alls. Att dömma av bilden så ser det ut som mannen lider av en tjockmage, kanske är låren oproportioneligt smala. Alla vet ju hur förjävligt det ser ut. Ni vet de där typerna man ser på gymmet ibland som ligger på bänkpressen och för ett jävla väsen varje gång stången ska lyftas. Sedan ställer dig sig upp, balanserar sina massiva överkroppar på ett par oroväckande smala ben.

"Det är jättebra att du tar 135 kg i bänk. Men bär inte för tunga kassar hem från mataffären, för då går benen av på dig", tänker jag och betraktar hans hönsliknande kroppsform.

Det här blir en lång natt och jag har bara en fråga: ÄR NI MED MIG!?

Det sitter en herre i fin kostym och med alldeles för långa ben mittemot mig. Våra knän vidrör varandra. Det är inte okej.

Basattnivet.

Har ni någonsin känt den stora hopplösenheten i att eftersträva ordning i kaos?

När pusslet inte går ihop, när det inte är "Lysande Sickan!". När det liksom inte riktigt klaffar.

Har ni?

Jag hoppar in med mina kryckor på en tobaksaffär i stan för andra gången under samma dag. Bakom kassan står samma kille som omedelbart skiner upp med ett "Tjena kompis! Vad får det lov att vara den här gången?", med knackig svenska. Det är sen eftermiddag, jag är trött och smärtan i min fot strålar upp så långt att varje tanke jag formulerar influeras på ungefär samma sätt som finmotoriken av alkohol. Väldigt negativt. Men jag fortsätter med charadern och utbyter artigheter. Berättar entusiatiskt om min dag och frågar hur affärerna går. Allt detta samtidigt som jag förbannar min kryckor för att de hindrar mig från att plocka på mig varor och lämna butiken så snabbt som jag egentligen vill. Jag har så svårt för sådana låtsasartigheter.

Så svårt.

När jag äntligen kommer fram till kassan sträcker jag fram mitt kort som jag givetvis utgår från att de tar. Men det förklarar han ångersfullt att de inte gör. "Vad är det för tungt kriminell verksamhet som inte tar kort?", tänker jag medan han beskriver vägen till närmsta bankomat. Så jag lämnar varorna på disken och försäkrar honom om att jag snart är tillbaka.

Två kvarter hoppar jag på mina kryckor innan jag kommer fram till den där bankomaten, det tar tid och det gör ont. Dessutom passerar åtminstone två andra affärer på vägen. Jag tar ut mina pengar och tänker att jag borde gå in i en av de närliggande affärerna istället, men jag kan inte. Jag känner att jag har lovat den gorillaliknande mannen borta i den första affären att jag skall komma tillbaka och betala mina varor som ligger på disken. Jag föreställer mig hur colan står framme tills den blir alldeles ljummen. Den förmodligen redan utgånga chokladkakan ligger där och blir om möjligt ännu mer osmaklig. Jag måste återvända, och det gör jag. Även om jag är trött och har ont.

Hade jag haft en psykolog hade jag tagit upp detta under nästa samtal. Och så hade han frågat: "Varför tror du att du gjorde så?", antecknat något i sitt lilla block och sökt ögonkontakt med mig.

Istället frågar jag er.