angleby

Jag betraktar en dam på tunnelbanan. Hon pratar lugnt och stillsamt med en vännina som sitter mitt emot, . Det tycks dölja sig en oas av visdom i hennes ögon. Hon är erfarenheten personifierad, det står liksom skrivet i pannan på henne.

Jag undrar hur hon har haft det sen senast, fastän jag aldrig träffat henne förut.

Önskar att hon var min faster eller något, kanske en sådär lagom avlägsen släktning man bara träffar vid riktigt stora högtider. Jag vill slå mig ned bredvid henne. Fråga om råd. Lära mig.

För hon ser ut att vara en klippa, en klippa jag kan luta mig mot när det blåser. En klippa som har blott en oro här i världen; en oro för mig, och alla andra som lever vid hennes fötter.