angleby

Jag dricker något grönt jävla te, den där sorten de brukade ha på jobbet på Gustav III:s boulevard ute vid Solna. Det luktar sommar och smakar kurragömma och kortspel ute på landet. Jag vet inte varför, det bara gör.

Jag dricker något grönt jävla te och sträckläser en bok, den där sorten som handlar om någon annans liv, men när du läser den kan du inte låta bli att reflektera över ditt eget.

Jag dricker något grönt jävla te och, ja, äsch. Ni fattar.

Alla tankar och minnen står mig upp i halsen. Allting minner om en tid då lyckan kunde gömma sig bakom varje buske och i varje träd. Allt man behövde göra var att sakna räkna ned från tio och ropa "Nu kommer jag!"

Det står skrivet i stjärnorna.

Finns få saker jag finner mer frustrerande än att inte kunna sova när jag verkligen behöver det. Skulle önska att det fanns ett hälsosamt alternativ till att slå sig själv medvetslös med en tegelsten.

Folk kan ta ett glas vin, sedan kanske de beställer in både en, två och tre flaskor vin till det där glaset. Så länge det bara är ett glas är det väl okej.

Sedan dagen jag fick höra att jag inte kommer att få tillbaka min mobil har jag känt en enorm saknad. Det var en bra telefon. Den kunde spela musik och man kunde ringa mäkta långt med den. Tvärs över atlanten kunde jag ringa, helt utan problem.

Men det jag saknar mest är den schyssta kameran. Jag kunde ställa in mobilen så att det varken syntes eller lät något när jag tog en bild. Jag var bloggvärldens motsvarighet på tidningarnas paparazzis. Ingen gick säker. Ett klick och ett SMS senare och bilden låg uppe på min blogg.

Jag behöver en ny kameratelefon. En sån där med inbyggd GPS så att den kan hitta tillbaka till mig om den försvinner.

En dag gamla cheeseburgare - inte ens lite okej att äta.

Fredag idag och det är hög tid att trampa i klaveret. Har så tråkigt just nu att det vore en fin vederkvickelse, det.

Hörni, nu snöar det igen. Tycker att våren kan svepa in över staden så att min vinterångest kan tyna bort och försvinna. Björnar, de vet bättre än såhär. De går i ide och sen är det bra med det.

Jag vill investera mina pengar. Vad investerar man i när man är fullkomligt okunnig om allt av minsta betydelse i den riktiga världen? Den där världen jag inte lever i ännu men puttas allt närmare. Det är inte som att jag kämpar emot eller så, önskar bara att det var mer som en safari. "Titta, en giraff!", eller något i den stilen.

Det närmsta man kommer här är väl att på en a-lagare som har somnat på en bänk någonstans på röda linen. "Fan, vad jobbigt. Vore skönt att sitta", tänker jag. Sen kommer jag på att han kanske behöver den där bänken mer än jag. Den kanske är allt han har. Bänken och den där slatten som finns kvar i hans flaska absolut. Det slår mig att det finns billigare vodka än absolut, kanske har han slagit till på stort just idag. Får en plötslig impuls att gå fram och sparka bort den där flaskjäkeln och lägga benen på ryggen. Skrattar lite när jag tänker på det.

Jag vill skriva att jag "struntar i att gå och lägga mig", men fastnar på första ordet. Försöker skriva det om och om igen. Vägrar acceptera att ordet inte finns inlagt i telefonens ordlista, det måste vara jag som stavar fel. Efter sjunde försöket ger jag upp och skrev det där för bannade jävla ordet manuellt. Åtta bokstäver, en efter en.

Detta sög kraften ur mig. Helt slut är jag, på riktigt.

Nattbussen stannar på gatan utanför mitt hus. Jag kliver av och följer en sandad trottoar upp mot min gård. Runt omkring mig ser jag fotavtryck och barnvagnsspår inpräntade i snöslasket. Som ett sista bevis på att jag är ensam nu, hela världen har gått och lagt sig.

Jag kliver över ett lågt staket, det sista hindret mellan mig och min säng. Men när jag sätter ner foten i slasket på andra sidan slår det mig plötsligt att det är minusgrader ute. Och att det där som ser ut precis som snöslask, förmodligen är is. Min fot flyger iväg som ett slagskott och jag går ner i något slags spagat... tills staketet stoppar rörelsen med ett smärtsamt övertygande motargument.

Förbannade jävla skitstaket. Jag har alltid undrat vad det gör där, nu mer än någonsin, vad fyller det för funktion? För lågt och för tanigt för att utgöra något egentligt hinder. Så fort marken tinar gräver jag upp skiten, det lovar jag.

Jag minns när jag började på KTH, hur motiverad jag var. Jag minns hur väl jag sa att jag skulle sköta studierna. Klockan är nu approximativt ganska så mycket och jag försöker räkna ut tidskomplexiteten för en rekursiv algoritm. Det går sämre än väntat - precis som väntat.