angleby

Nattbussen stannar på gatan utanför mitt hus. Jag kliver av och följer en sandad trottoar upp mot min gård. Runt omkring mig ser jag fotavtryck och barnvagnsspår inpräntade i snöslasket. Som ett sista bevis på att jag är ensam nu, hela världen har gått och lagt sig.

Jag kliver över ett lågt staket, det sista hindret mellan mig och min säng. Men när jag sätter ner foten i slasket på andra sidan slår det mig plötsligt att det är minusgrader ute. Och att det där som ser ut precis som snöslask, förmodligen är is. Min fot flyger iväg som ett slagskott och jag går ner i något slags spagat... tills staketet stoppar rörelsen med ett smärtsamt övertygande motargument.

Förbannade jävla skitstaket. Jag har alltid undrat vad det gör där, nu mer än någonsin, vad fyller det för funktion? För lågt och för tanigt för att utgöra något egentligt hinder. Så fort marken tinar gräver jag upp skiten, det lovar jag.