angleby

Äter lunch ensam på Food Courten i Kista när ett par slår sig ned bredvid mig. De har en liten bebis med sig, en sån där som fortfarande har kvar doften av nyköpt. Typ som en bil direkt från återförsäljaren. Kvinnan, som är något slags asiat, säger något och pappan slår sig ned med barnet. Mannen ser ut att heta typ Erik Johnsson, han en riktig ursvensson Såg överlag ut att vara en sån där supersöt bebis som kan charma en hel tunnelbanevagn. Plötsligt börjar den tjuta, då börjar mannen flicka med fingret över läpparna på den lille så att det låter väldigt roligt, hon slutar direkt och börjar skratta istället. Det märks att det är en mycket skicklig Pappa vi har att göra med. 

Kvinnan kommer tillbaka med sin mat och tar över barnvaktandet medan mannen går iväg för att hämta sin egen mat. Hon ger bebisen en leksak och sedan smakar hon på maten. Såg väldigt svårätet ut. Måste ha varit riktigt äckligt, eller bara alldeles för starkt. Mannen kommer tillbaka med sin mat och slår sig ner han också. 

Sedan händer det.

Kvinnan säger någonting samtidigt som hon tittar ner i bordet och petar lite i maten. Pappan svarar på samma främmande språk, kysser henne på kinden och byter ut deras matbrickor. Plötsligt inser jag att jag bevittnat uttryck för hövisk kärlek, äkta sådan. Kanske för första gången. Det var väldigt fint, tycker jag. Och plötsligt känns allt lite mer rätt i världen.
 

Internet är tömt, allting har setts. Skärmsläckaren har gått igång och min bok är slut.

Vad nu?

Ett myller av människor, mestadels berusade existensnihilister; avskum som låtit sin indifferens gentemot varandras närvaro bana väg för likgiltighet och apati. Och mitt ibland dem en kameleont. En frälsare förklädd. Alla samlade på en plats som de aldrig besökt förut, men vad gör väl det? 

Där sprang vi in i varandra igen. Jag blängde hastigt på den andre och vände och gick. Du följde mig, men inte alls med samma värdighet som när Matteus eller Petrus följde Jesus.

Den där kalla slatten i botten av kaffekoppen, varför dricker ni inte den? Kaffe det också vet'ni.

Jag väntar...

Non-stop oavbrutet, sju dagar i veckan konstant i ett sträck hela tiden, utan uppehåll dygnet runt.

... men inget.

Ställde om klockan imorse, kände att snoozeknappen inte skulle räcka till. Den är inte särskilt frikostig, delar bara ut ett par minuter åt gången. Snålt, kan jag tycka ibland. 

06:45 ville jag skriva, men istället råkade jag skriva 07:45. Ett fatalt misstag, vilket som ni förstår hade kunnat leda till efterdyningar av bibliska proportioner. Miraklet i det hela är att jag, trots kronisk morgontrötthet, ändå vaknade 06:45 på minuten och undrade varför inte klockan hade ringt.

Börjar tro att jag har någon slags intern klocka, känns bra att den vill mig väl.

Fyra timmars sömn och en trasig kaffemaskin. Har inga höga förhoppningar på den här måndagen.

Insåg att jag inte har en aning om vad ordet heter på engelska. Pinsamt.

Jag vaknar av väckarklockan och kliver upp utan att trycka på snooze. Duschar och klär på mig precis i vanlig ordning. Men av någon anledning har hela morgonritualen tagit mycket längre tid än vanligt, jag hinner inte äta frukost. Märkligt.

Jag åker åt fel håll med tunnelbanan. Hur går det till?
Jag har glömmer passerkortet så jag får stå utanför i tio minuter och vänta på att bli insläppt. Klantigt.
Matlådan har gått upp och färgat hela kavajen morots-orange. Vidrigt.
Det tar 17 försök och en lång rad vilda anklagelser åt spridda håll innan jag lyckas logga in på datorn. Caps-lock var aktiverat.

Ingen bra start, detta.