angleby

Jag hoppar in med mina kryckor på en tobaksaffär i stan för andra gången under samma dag. Bakom kassan står samma kille som omedelbart skiner upp med ett "Tjena kompis! Vad får det lov att vara den här gången?", med knackig svenska. Det är sen eftermiddag, jag är trött och smärtan i min fot strålar upp så långt att varje tanke jag formulerar influeras på ungefär samma sätt som finmotoriken av alkohol. Väldigt negativt. Men jag fortsätter med charadern och utbyter artigheter. Berättar entusiatiskt om min dag och frågar hur affärerna går. Allt detta samtidigt som jag förbannar min kryckor för att de hindrar mig från att plocka på mig varor och lämna butiken så snabbt som jag egentligen vill. Jag har så svårt för sådana låtsasartigheter.

Så svårt.

När jag äntligen kommer fram till kassan sträcker jag fram mitt kort som jag givetvis utgår från att de tar. Men det förklarar han ångersfullt att de inte gör. "Vad är det för tungt kriminell verksamhet som inte tar kort?", tänker jag medan han beskriver vägen till närmsta bankomat. Så jag lämnar varorna på disken och försäkrar honom om att jag snart är tillbaka.

Två kvarter hoppar jag på mina kryckor innan jag kommer fram till den där bankomaten, det tar tid och det gör ont. Dessutom passerar åtminstone två andra affärer på vägen. Jag tar ut mina pengar och tänker att jag borde gå in i en av de närliggande affärerna istället, men jag kan inte. Jag känner att jag har lovat den gorillaliknande mannen borta i den första affären att jag skall komma tillbaka och betala mina varor som ligger på disken. Jag föreställer mig hur colan står framme tills den blir alldeles ljummen. Den förmodligen redan utgånga chokladkakan ligger där och blir om möjligt ännu mer osmaklig. Jag måste återvända, och det gör jag. Även om jag är trött och har ont.

Hade jag haft en psykolog hade jag tagit upp detta under nästa samtal. Och så hade han frågat: "Varför tror du att du gjorde så?", antecknat något i sitt lilla block och sökt ögonkontakt med mig.

Istället frågar jag er.