På tal om ingenting

Jag brukar inte tänka så mycket på döden egentligen, i alla fall inte min egen. Men när jag tänker på hur bräckligt livet är och hur när jag var för 1.5 år sedan kan jag inte låta bli. Jag har en tendens att förneka det, visst jag var sjuk, men jag var väl inte så sjuk ändå? Kanske vände jag det döva örat till när läkarna talade om sepsis och akuta operationer.

Känner att detta inlägg inte är på väg någonvart så jag avslutar det nu. Jag är mest glad att mina föräldrar slapp sprida min ska över någon enslig plats på Högantorp. Jag har en lillebror jag gärna vill leda in på rätt spår här i livet. Och fan vad jag älskar dig morsan för att du var där varje kväll och hälsade på när jag var nere på botten. Och Pappa, du som inte rört gitarren på åratal, att du sätter dig ner och skriver en låt i mitt namn.

Jag har nog aldrig sagt att jag älskar er. Men det gör jag. Jag hoppas att ni vet det.

Kommentarer
Postat av: Daddy cooool

Älskar dig också.



Musik är en bra ventil när det gäller känslor. Det finns andra sätt, en del skriver av sig, en del kanske springer ett par mil. Man får finna sitt eget sätt.

Det var ju inte bara du som var nere på botten då. Jag tror det är bra att dyka ner ibland, då kan det bara bli bättre.

Man måste ha gråtit för att skratta.

Så lev livet, och håll i dina (riktiga) vänner.



Daddy



Berlin here I come!



2009-02-22 @ 15:13:01
Postat av: Morsan

Älskade unge!



Tack för att du finns och för att du är den du är!

Du vet var jag finns!



Din för alltid,

Mamma!



2009-02-22 @ 20:03:53
Postat av: Robert

Leda in på rätt spår?



älskar dig med!

2009-03-16 @ 13:05:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0