angleby

Vi har en kakskål på jobbet, jag sitter närmast denna kakskål och det har fallit på mig att se till att den är fylld, denna himmelskt förföriska skål med kakor.

Det började med en oskyldig bara-så-att-jag-står-mig-till-lunch-kaka, och kanske en kaka till kaffet på eftermiddagen. Numera blir jag riktigt arg när någon annan går fram och tar en kaka. "Vad fan tror du att håller du på med? Du kan väl åtminstone fråga först.", tänker jag och knyter nävarna så att mina knogar blir alldeles vita. Sedan försöker tänka på gröna ängar och sånt, mina "happy places", ni vet.

"Aaah...", suckar jag och försöker vara "Zen"

Nu ska jag erkänna en sak för er. För cirka 30 sekunder sedan ställde jag mig upp och slutade skriva, mitt i en mening bara slutade jag. Jag ställde mig upp och såg mig omkring. Sedan gick jag bort till kakskålen och kollade mig oroligt över axeln innan jag våldförde mig på den stackars skålen. Det har helt enkelt gått slentrian i mitt kakätande. Ni skulle ha sett mig när jag försökte ta den här bilden på skålen. "Nä, ljuset var lite fel. Vi tar en ny bild". Och så tog jag en till kaka och en ny bild. Och en till kaka.

Nu sitter jag här på min plats igen med käften full av kaka och smular ner hela min plats. Det är en sorglig syn, detta. Jag tror inte att jag behöver förklara mera. Jag har ett mycket ohälsosamt förhållande till den här skålen.