angleby

Jag har länge försökt att undvika att skriva om mina drömmar, jag vet hur tråkigt det är att lyssna på andras drömmar. Men detta behöver jag få ut, kalla det självterapi. Eller något.

Drömmen gick ut på att jag var ute på mitt landställe med en tjej. Vi grillade. Helt plötsligt dyker mitt livs första flickvän upp, Sara Håkansson hette hon. Jag brukar tänka på henne som min första flickvän i alla fall. Jag var lite av en slampa i mina yngre dagar, sålde mig för hockeybilder och sådant. Innan jag fortsätter med drömmen är det nog bäst att jag berättar historien mellan mig och Sara, annars kan hon nog framstå som en gnutta irrationell.

Det här var runt den period då tjejer helt plötsligt hade blivit väldigt intressanta, däremot var det inget man fick erkänna. Tjejbaciller var fortfarande något man undvek som pesten. Jag hade på omvägar hört att Sara var ute efter mig. Det var som jag hade ett pris på mitt huvud, när som helst kunde någon slå till. Det kunde vara en lejd prisjägare, vem som helst. "Hej, får Sara chans på dig?", och sen skulle jag vara fast. Jag spenderade rasterna uppe i ett träd tillsammans med ett par andra stackare, de gömde sig. Precis som jag.

Men det var lönlöst, till slut åkte jag dit. Jag hade en flickvän. Vi höll hand på rasterna och jag skjutsade hem henne på min pakethållare och allt det där. Minns ni när cyklar hade sådana förresten? Pakethållare. Varför ser man inte det längre? Jag tyckte de var rätt fräsiga.

Hur som helst, jag klarade inte av det där. Jag fick panik. En dag ringde jag henne och sa att det var slut, hon verkade ta det ganska bra. Vilken lättnad. Sedan ringde hennes Pappa hem till min Mamma och frågade varför Sara låg och grät i sitt rum efter att ha pratat med mig.  Han berättade om det kalas hon hade planerat väldigt länge som skulle gå av stapeln samma kväll. Hela situationen var väldigt hjärtskärande. Hon kanske till och med fyllde år, jag har försökt att förtränga det där. I mellanstadiet någon gång bytte Sara skola, och jag inbillar mig att det var på grund av mig. Mer dåligt samvete.

Drömmen slutade i alla fall med två livlösa kroppar och en till synes mycket nöjd Sara. Det hela var mycket obehagligt.

"Hell hath no fury like a woman scorned", som William Congreve en gång sa.