angleby

Jag tänkte göra något jag aldrig gjort förut, bjuda ett personligt inlägg ur min dagbok.

"Jag är 19 år gammal och ligger på SÖS hjärtavdelning. Det finns ingen annan inlagd här som inte har upplevt minst ett världskrig.

Måste prata med chefen. Sjukskrivning i 4-6 veckor rekommenderar de, han kommer att bli galen. Det har jag varken tid eller lust med det dessutom, jag har redan för många sjukdagar.

Innan förra sommaren hade jag aldrig spenderat en natt på sjukhuset annat än när jag var mycket liten och fick hjärnskakning och gipsade någon arm. Jag var oförstörbar. Nu har jag tappat räkningen, men jag är inne på min 40-50:e dag på sjukhuset det senaste året. Vad har hänt?

Känner mig så förbannad ömtålig. Varför går jag sönder hela tiden? Läkarna har i alla fall inget svar. "Det kan drabba unga killar som idrottar när de är förkylda eller har en infektion i kroppen." Det har jag ju precis hela tiden, det duger inte. Jag tänker inte sluta träna för det.

Imorgon får jag åka hem i alla fall, låter det som. Åka hem och ta det "jävligt lugnt", i den benämning att jag inte ens ska springa till bussen på morgonen. Inte bli andfådd, inte lyfta tungt.

Börja göra en lista med saker som du blir andfådd av. Du borde inte komma längre än till punkt nummer tre innan du inser ett problem.

Jag avskyr det här stället, inte för att jag behandlas dåligt eller så. Snarare tvärtom, jag känner mig som hemma här och det är något som är väldigt fel i det. Jag känner mig som hemma och jag hatar det.




Jag är 19 år gammal och ligger på SÖS hjärtavdelning. Vi ses imorgon världen, god natt."