Från ett tidigare inlägg:
"Stör jag? Det gör jag nästan alltid, på något sätt. Oftast blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Det är klart det. Ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste saken i världen, att livet är utmätt. Hela er tillvaro ställs plötsligt på sin spets - där den egentligen alltid borde vara. Jag menar, ni lever ju alla bara en tumör från döden, trots allt. Och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö. Det hinner ni, det lovar jag.
Men, hinner ni leva? Ni får förlåta mig men - ni verkar så vilsna ibland - som om ni inte riktigt visste vad det är ni saknar så förtvivlat; tills jag knackar på, då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund skall tas tillvara. Ett andetag är ett himmelrike. Varje soluppgång är unik. Och alla futtiga småsaker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting. Som om jag - hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?
Ibland knackar jag på lite för tidigt, det vet jag. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar jag mig tillbaka, självmant, och ger er en stund till. Och det... glömmer ni aldrig. Egentligen skulle jag kanske sätta mig en stunds hos er alla där ute, bara för att se vad som händer. Jag skulle kanske göra er en tjänst, vem vet?"
Nu knackar det på dörren, jag öppnar och ser honom i vitögat, stå där. Han bara kollar på mig, säger ingenting. Jag undrar vad han vill. Tänker han komma in eller tänker han dra sig tillbaka, självmant?
Men, hinner ni leva? Ni får förlåta mig men - ni verkar så vilsna ibland - som om ni inte riktigt visste vad det är ni saknar så förtvivlat; tills jag knackar på, då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund skall tas tillvara. Ett andetag är ett himmelrike. Varje soluppgång är unik. Och alla futtiga småsaker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting. Som om jag - hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?
Ibland knackar jag på lite för tidigt, det vet jag. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar jag mig tillbaka, självmant, och ger er en stund till. Och det... glömmer ni aldrig. Egentligen skulle jag kanske sätta mig en stunds hos er alla där ute, bara för att se vad som händer. Jag skulle kanske göra er en tjänst, vem vet?"
Nu knackar det på dörren, jag öppnar och ser honom i vitögat, stå där. Han bara kollar på mig, säger ingenting. Jag undrar vad han vill. Tänker han komma in eller tänker han dra sig tillbaka, självmant?
Kommentarer
Postat av: Meidi
Åh Yrrol, detta existentiella mästerverk.
Trackback
