angleby

Ligger här i min lilla sjukhussäng, läser aftonbladet och äter frukost, precis som varje morgon. Kent, en av herrarna jag delar rum med har släppt sig ett tiotal gånger redan. Överlag är frukoststämningen precis som vanligt. Förutom att något är annorlunda. Jag gillar frukosten här, utbudet är inte jättestort men varje morgon får jag mig ett glas juice, en yoghurt och ett par ost- och skinksmörgåsar. Idag fann jag två salamismörgåsar och en kopp kaffe på min bricka, som jag inte alls minns att jag har bett om.

Hur ska jag tackla det här? Jag kommer ihåg att Miguel tog blodprover, fyra rör. Vi pratade om att hur han blivit mycket duktigare på det där sedan jag låg på denna avdelning förra året. Det räckte med två stick i armvecket. Men när kom frukost upp på samtalstapeten? Jag får ingen ordning på detta. Ingen alls.

Jag kanske har en förklaring till det här, eller kanske har jag tappat förståndet till slut, trots allt. Jag går ner mig lite ibland. Zonar ut, liksom. Fastnar i massa tankebanor så djupa att jag inte riktigt vet vad som händer runt omkring mig. Folk kan prata med mig och jag svarar men det är som att min hjärna inte riktigt tar del av innehållet. Den går på auto-pilot. Det är en läskig känsla, att inte veta om detta faktiskt är den frukost jag har beställt.