angleby

Under skrivbordet sitter en röd knapp, att den är just röd fick jag reda på idag när jag skulle knyta skon och dunkade huvudet rakt i skrivbordet. Jag fann mig själv liggandes på golvet, med en bula i pannan, stirrandes på en knapp. Knappen var röd.

Av en ren händelse är detta knappen som låser upp entrédörren, det är spännande. Ibland kan det stå folk där ute och vänta på att bli insläppta. De ringer inte på utan försöker istället fånga min uppmärksamhet genom att vinka lite diskret. Det finns en ringklocka, men de står hellre och vinkar som fån i hopp om att jag ska slita mina ögon från datorskärmen och märka att det är någon som vill in. Jag känner mig viktig. De ser att jag knappar febrilt på tangentbordet och vill därför inte störa min koncentration. "Kanske skriver han ett viktigt mail till VD:n", tänker de. Förmodligen skriver jag en wall-post till någon på facebook.

Ibland trycker jag på knappen bara för att se vad som händer. Det klickar till, jag gillar ljudet. Klicket  betyder att det är fritt fram att öppna dörren. Mycket spännande. Vem som helst kan kliva in från gatan och helt obehindrat förse sig med en kopp kaffe och en kaka. Om jag trycker på knappen det vill säga. Jag är inte bara en bonde, jag är navet, en viktig del av processen så att säga. Jag är bulten som får maskineriet att snurra runt min axel. Jag är smörjoljan i motorn. Jästen i degen. Jag har makt och jag gillar det.