angleby

När jag var mindre tyckte jag det var fasligt underhållande att förnöja vardagen lite med roliga lekar. Satt jag i bilen kunde jag låtsas att mitt finger kunde skjuta laser. På flera kilometers avstånd kunde jag med en kirurgs precision skära taken av hus eller kapa svansen på intet ont anande hästar. Min skoningslösa dödsstråle kunde lämna hela skogar jämnade med marken om det ville sig riktigt illa. Förstörelsen var total.

När Mamma ropade genom fönstret ut emot gården att maten var klar blev det genast bråttom att springa in i porten och upp för trapporna till ett dukat bord. Det var väldigt viktigt att hinna minst tre trappsteg innan portdörren slår igen. Annars fylldes rummet av livsfarliga laserstrålar. Detta är mycket dåligt som ni säkert förstår.
Rörde det sig om en trappuppgång med hiss var det rent av livsviktigt att trycka på hissknappen, för att omges av en skyddande sköld innan laserstrålarna förvandlade mig till en rykande hög av aska på golvet.

Hos en 10-årig pojke kanske inte det här beteendet skulle anses vara orsak nog att börja oroa sig. Men idag, nio år senare, glömde jag plånboken när jag stressade iväg till jobbet och snubblade på andra trappsteget på väg upp igen. Dörren slog igen och jag kände hur min kropp genomborrades av en laserstråle bred som en kanonkula och varmare än solen. Dagen var förstörd. Bör jag vara orolig?