angleby

Samtal med chefen, 06:40

Fred: Tjenare Alex, god morgon! Finns det någon chans att du hinner med tunnelbanan som går 06:55?
Jag: Vaaa... Vad är klockan?
Fred: Annars får vi styra upp med en taxi ifrån Spånga sen
Jag: Spånga!?
Fred: Jajamen, du var mitt ess i rockarmen idag, nu har det skitit sig.
Jag: Jag ringer när jag är på väg.
Fred: Ah, men det är ju klockrent Alex. Suveränt!

Efter någon slags rekordtid i duschning och påklädning kubbade jag ner till tunnelbanan och hann in i vagnen med minst två och en halv sekunds marginal. Där satt jag alltså och åt min frukost på tåget likt en ensamstående trebarnsmamma som precis har lämnat ungarna på dagis efter en morgon full av "JAG VILL INTE KLÄ PÅ MIG!". Hon har inte hunnit duscha, ser ut som bara fan och luktar svett. Kanske har hon en syltfläck på tröjan där hon sitter och äter upp sin slarvigt gjorda smörgås och dricker juice direkt ur förpackningen.  "Förstår hon inte hur det där ser ut?", tänker alla runt omkring och funderar på att byta vagn. 

Hon är jag. Och jag kommer aldrig att dömma dig igen, lilla mamsen. Du gjorde ju bara vad du var tvungen att göra för att få tiden att räcka till. Hon har mer värdighet än mig - jag har inga barn, ingen ursäkt. Jag känner mig som den där sorgliga tanten med svintohår som brukar sitta och trycka i sig rå köttfärs på röda linjen. Jag har inte ens en syltfläck på kavajen att försvara mig med. En fläck som säger "Jag har haft en jobbig morgon, visa lite medlidande"