Små olyckliga sardiner
Rusningstid och jag är på väg hem från jobbet. Tåget rullar in på plattformen och en armé av arbetande små myror strömmar ut ur tunnelbanan. På sidorna står folk och armbågar varandra för att hamna i rätt position, man måste vara snabb om man ska norpa en sittplats. Stockholmare är experter på det där, vi armbågar oss fram och drar oss inte för att trampa på de som ramlar. Det är lite så vi jobbar här i Stockholm.
En tant med käpp glider in framför mig och genast befinner jag mig i den långsammaste filen. Jag leker med tanken att sparka bort kärringens käpp och flyga över henne som en trestegshoppare in i tåget. Sedan sträcka upp armarna i en triumpherande gest innan jag slår mig ned på en ledig plats. I mitt huvud spelades Rocky-temat i bakgrunden och alla runt omkring mig började applådera, inte ett torrt öga på hela perrongen.
Men det är kört., och jag vet det. Sittplatsen är förlorad. Har jag tur får jag stå och trängas med en drös andra människor, har jag riktigt tur är det ingen som hostar på mig eller nyser mig rakt i ansiktet. Helvetes förbannade skittåg. Jag hatar folk. Det är som ett jävla barnkalas på Mc Donalds, fullt med snorungar som bökar och stökar överallt. Det var i den stunden jag drog mig till minnes att det var ett till tåg mot Fruängen precis bakom.
Stocholms tunnelbana är ett riktigt intressant fenomen. Jag slår mig ner på första parkett och njuter av spektaklet. Folk som stod sist i leden kommer inte på tåget utan springer omkring mellan dörrarna och vet inte riktigt vad de ska ta sig till. Till slut ger de upp och bestämmer sig för att mer eller mindre ramma de öppna dörrarna, i hopp om att någon på andra sidan ska flyga ut genom ett fönster. Jag fascineras över detta. Det är naturligtvis ingen som flyger av utan istället trycks alla ihop som små olyckliga sardiner i en alldeles för liten burk.
Tågföraren skriker ut i högtalarna att det är ett till tåg precis bakom. Ingen lyssnar. Som vanligt med stockholmare är vi alldeles för upptagna med vårt armbågande och trampande. Dörrarna stängs efter mycket om och men, tåget rullar iväg. Kvar sitter jag relativt ensam, jag hinner inte ens vända mig mot tavlan innan det ropas ut att nästa tåg mot Fruängen redan är på väg in på platformen. Åtta vagnar rullar in, lika tomma på folk som en ståupp show med Özz Nujen. Bra jobbat, Alex. Ännu en gång har du bevisat för dig själv att du är en riktigt smart jävel.
Özz förklarar:
- Så här många gånger har jag varit rolig.
