Handgranater och grodyngel
Tom sida. Vitt. Nytt och fräscht. Obesudlat.
Har bestämt mig för att skriva. Jaha? Finns två typer av skribenter, har jag hört. De som sätter sig ner och skriver. Och så finns det sådana som jag, som sätter sig och vill skriva, fastnar, och jagar ner en kopp kaffe istället. Ska försöka komma ifrån det där. Släppa alla hämningar lika snabbt som om dessa vore osäkrade handgranater.
Är kanske egentligen ute efter att skriva om något djupt och existentiellt. Typ om någon uppenbarelse av den typen man måste dricka en kvarting T-röd för att få eller så.
Svårt det här, svårt. Speciellt när allting känns så förbannad tråkigt och ointressant. Blir alldeles utmattad av att begrunda den stora meningslösheten i att sitta på jobbet, gäspa och dricka kaffe. Jag skyr alla tankar mer invecklade än "Jaha-nähä. Och vad ska jag äta till lunch idag då?". Tankar som stammar från ett redskap som just nu bara kan kallas för en hjärna på grund av dess belägenhet inuti min skalle. Pågår på det stora hela ungefär samma aktivitet där inne som på SAS startbana. Jag får helt enkelt be att återkomma när denna strejk har upphört och mina nervbanor återigen trafikeras av elektriska impulser.
Vissa dagar känner jag mig lika intellektuellt högstående som ett mentalt handikappat grodyngel. Nu går vi på lunch.
Har bestämt mig för att skriva. Jaha? Finns två typer av skribenter, har jag hört. De som sätter sig ner och skriver. Och så finns det sådana som jag, som sätter sig och vill skriva, fastnar, och jagar ner en kopp kaffe istället. Ska försöka komma ifrån det där. Släppa alla hämningar lika snabbt som om dessa vore osäkrade handgranater.
Är kanske egentligen ute efter att skriva om något djupt och existentiellt. Typ om någon uppenbarelse av den typen man måste dricka en kvarting T-röd för att få eller så.
Svårt det här, svårt. Speciellt när allting känns så förbannad tråkigt och ointressant. Blir alldeles utmattad av att begrunda den stora meningslösheten i att sitta på jobbet, gäspa och dricka kaffe. Jag skyr alla tankar mer invecklade än "Jaha-nähä. Och vad ska jag äta till lunch idag då?". Tankar som stammar från ett redskap som just nu bara kan kallas för en hjärna på grund av dess belägenhet inuti min skalle. Pågår på det stora hela ungefär samma aktivitet där inne som på SAS startbana. Jag får helt enkelt be att återkomma när denna strejk har upphört och mina nervbanor återigen trafikeras av elektriska impulser.
Vissa dagar känner jag mig lika intellektuellt högstående som ett mentalt handikappat grodyngel. Nu går vi på lunch.
Kommentarer
Trackback
