angleby

Vaknar upp hos mina föräldrar i Fruängen, kliver upp och börjar fixa med frukosten. Mamma kommer upp och säger "God morgon, sovit gott?" Jag svarar att jag har sovit helt okej. "Finns det inget bröd?", frågar jag lite nyfiket, noggrann med att inte låta morgontröttheten översättas till irritation. "Jag glömde köpa bröd", svarar hon. Istället äter jag två kokta ägg och gör mig sedan i ordning för att gå till jobbet. Lånar Pappas gamla rakapparat. En rakapparat som inte vem som helst klarar av att använda, den är lite kinkig av sig. Men är man erfaren så går det.

När jag korsat parkeringen och hoppat på bussen nere vid pizzerian blir jag fullkomligt lamslagen av den mest intensiva känslan av déjè vu jag någonsin upplevt. Plötsligt är det som att jag har rest nästan tre år tillbaka i tiden. Det är inte bara en känsla av att detta är en situation som jag har upplevt tidigare; det är som att klockan har vridits tillbaka för hela min person. Jag får ett nytt - eller rättare sagt, ett gammalt perspektiv på hela min tillvaro. Lite mer bekymmersfri. Lite mer vill-göra. Lite färre måsten, kanske.

När upplevelsen är över fylls jag av ett växande tomrum, gött av dekadens, saknad och meningslöshet.