angleby

Här går alltså en 85-årig man omkring med sin Nikon kamera och tar fantastiska bilder av hur barn blir till. Av bilden att dömma ser det ut som han jagar runt i parker och sånt.

Jag föreställer mig denna Lennart sitta gömd i en buske vid en strand någonstans, väntandes. Kameran är redo. Länge väntar han, men han är pensionär, och som jag har förstått det gör man inte så mycket annat vid den åldern. Man väntar på tillfällen att få passa barnbarnen. Man väntar på julafton, påsk och andra tillfällen som kan användas som ursäkt att bjuda över släkt och vänner. Man väntar på att få känna sig levande igen - men framförallt väntar man på döden.

Där sitter han i alla fall och väntar, väntar på ett nyförälskat par som inte har något emot att få lite sand mellan skinkorna. Sen plockar han fram kameran och börjar klicka för allt vad han är värd. "Det här är fantastiska bilder", säger han. Eller kanske går han förbi ett sovrum beläget på bottenplan där de glömt dra för persiennerna när han tar dessa fantastiska bilder av barn som blir gjorda.

Sedan får han det där nöjda "Jaha-jaha"-leendet ni ser i bild. "Det kanske är dags att gå hem och sätta på en fantastisk film med barn som blir gjorda", säger han och nickar. Det är något med det här scenariot som äcklar mig ända in i själen. Nu slutar jag skriva.