angleby

I Stockholm har vi bråttom. Fruktansvärt bråttom har vi, hela tiden. Så bråttom att vi inte går att fånga på bild. Vi har tider att passa, viktiga saker att styra upp. Lunchmöten, tentor, klipptider, barn som ska hämtas och lämnas, saker som måste handlas, arbetsintervjuer och tandläkartider. Det är det ena måstet efter det andra. När dagen är slut går vi hem och plåstrar om våra magsår och förbereder oss för morgondagens alla jävla bestyr. Det finns inget ut, det tar aldrig slut. Inte förens vi själva har tagit slut och brunnit ut - inte förens glöden har slocknat. Jag ser det dagligen och överallt, och jag brukade vara en del av allt det där.

Men inte nu, nej. Inte längre. Jag är som ett sånt där magiskt litet ljus som bara börjar brinna igen när någon blåser ut det, gång på gång. Fruktansvärt frustrerande för den som står där och pustar och frustar, kan jag tänka. Så kom igen! Blås! Blås då era jävlar.