angleby

23:45
Inatt är det en sån där natt. Jag ligger och vrider och vänder mig i sängen, funderar på vad det är som håller mig vaken. Kan ni ha det ibland?

00:30
Jag tänker på lite allt möjligt, försöker att undvika att tänka på hur trött jag kommer vara imorgon. Ångest. Jag får inte fastna i de banorna, då kommer jag aldrig att somna. "Om jag somnar nu får jag 5 timmars sömn, det räcker. Men då måste jag somna nu. Nu, nu, nu!" Sen kan ni ge er fan på att det är omöjligt att somna.

01:25
De visar Xena Krigarprincessan på trean. Men varför är det ränder på TVn?

02:10
Kände mig inspirerad där ett tag, fick en låt på hjärnan jag aldrig någonsin hört så jag plockade fram gitarren. Den är melodiös och lite sorgsen. Lika sorgsen som mina grannar verkar vara just nu, att dömma av dunkandet i väggen. De kan vara väldigt oförstående, mina grannar.

03:30
Jag känner mig existientiell, och det passar sig inte på den här bloggen. Det hör inte hit, liksom. Fast det skiter jag blankt i vid den här tiden på dygnet.

Stör jag? Det gör jag nästan alltid, på något sätt. Oftast blir ni ju skräckslagna när jag kommer. Det är klart det. Ni blir ju plötsligt medvetna om den naturligaste saken i världen, att livet är utmätt. Hela er tillvaro ställs plötsligt på sin spets - där den egentligen alltid borde vara. Jag menar, ni lever ju alla bara en tumör från döden, trots allt. Och ändå så jagar ni genom livet som om ni var rädda att ni inte skulle hinna dö. Det hinner ni, det lovar jag.

Men, hinner ni leva? Ni får förlåta mig men - ni verkar så vilsna ibland - som om ni inte riktigt visste vad det är ni saknar så förtvivlat; tills jag knackar på, då blir livet plötsligt väldigt viktigt. Varenda sekund skall tas tillvara. Ett andetag är ett himmelrike. Varje soluppgång är unik. Och alla futtiga småsaker som varit så viktiga betyder plötsligt ingenting. Som om jag -  hade öppnat en dörr till livet. Varför har ni inte öppnat den själva?

Ibland knackar jag på lite för tidigt, det vet jag. Men det borde ju vara en väckarklocka för er andra. Och ibland drar jag mig tillbaka, självmant, och ger er en stund till. Och det... glömmer ni aldrig. Egentligen skulle jag kanske sätta mig en stunds hos er alla där ute, bara för att se vad som händer. Jag skulle kanske göra er en tjänst, vem vet?