Det kan bara vara djävulens påhitt

En relativt ny och mycket spännande person i mina dystra tristess till tillvaro har lett mig till ett möte med en gammal svuren fiende: Dessa förbannad jävla kinderägg. Min avhållsamhet från denna kombination mellan leksak och godis - denna styggelse - ligger djupt rotat i min barndom.



Jag är fem år gammal och befinner mig på dagis tillsammans med lillebror, Robert. Mamma kommer och ska hämta oss efter jobbet. Men hon har med sig något. Två kinderägg. Julafton för vilken femåring som helst. Visst? Vi springer till porten och hinner inte ens säga hej till Mor innan vi har munnarna fulla med choklad. Robert ber Mamma öppna hans gula ägg och hon tar ut en blå formel1 bil. Jag vill öppna mitt eget ägg. Länge kämpar jag med det där ägget, trampar på det. Bankar det lite mot en sten. Det är nästan så att jag undrar om man behöver ett magiskt lösenord för att komma in. Men jag får upp det till slut. Och hittar vad? Ingenting hittar jag. Det är helt tomt. Surprise!

Där står jag med mina två tomma kinderäggshalvor och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Gråta börjar jag göra, det kändes som en naturlig respons när man blivit snuvad på det här förargerliga sättet. Ni kan ge er fan på att Robert inte var den förstående bror man önskar sig i en sådan situation. Nej, inte alls. "Vrooooom!", säger han och springer runt i en cirkel med armarna ut och låtsas att bilen är ett flygplan.

Mamma lovade ett nytt kinderägg, men jag ville inte ha. Jag vill aldrig mer ha. Kinderägg är ett utav djävulens påhitt. Det är ingen spekulation, detta säger jag med allra största säkerhet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0