angleby

Det verkar som att alla drömmer om att kunna flyga, och alla talar så jäkla varmt om det. Jag har aldrig varit förtjust i tanken på att flyga. Som Stålmannen får det att se lätt ut och avslappnat ut, jag tror inte på det där. Inte för en sekund. Tror att jag skulle känna mig upphängd, som i en massa snören eller något. Slungas fram och tillbaka genom luften, nej tack. Ont i ögonen skulle man bergis få också, prova att sticka ut huvudet genom bilrutan på E4:an med vidöppna ögon och se hur det känns.

Tänk på det, nästa gång någon frågar er vilken superhjältekraft ni helst skulle vilja ha. Att kunna böja tiden däremot, där har vi potential till stordåd. Jag skulle åka tillbaka till varenda svensklektion i högstadiet och dra ned kjolen på Susanne, jag skulle vara en sann hjälte i hela klassens ögon. Hon var riktigt vidrig, den där Susanne. En bitterfitta av hög kaliber som förvandlade vår tillvaro i skolan till - hur jag föreställer mig - att en visning av helvete med Hitler som guide skulle vara.

"ALEX! Vet du vilket som är den temporala, komparativa respektive kausala konjunktionen i meningen: "Jag gillade min lott här i livet som Satans avkomma tills Sadam gjorde mig sällskap här nere, eftersom jag numera bara får tortera folk på deltid.""

Så minns jag henne, och så vill jag fortsätta minnas henne. Hon var mitt hatobjekt och fick allt annat att verka lite lättare och lite roligare - lite mer smärtfritt. Hon gav mig perspektiv på tillvaron och för det älskar jag henne.