angleby

För ett tag sedan blev jag utsatt för ett sånt där practical joke av en god vän. Det gick i kort ut på att skicka ut ett meddelande till så många tjejer som möjligt på community-sidor där det stod att Alexander Angleby är en av Sveriges mest efterlysta sexbrottslingar - att jag skulle våldföra mig på småtjejer och sprida barnporr på nätet och sånt. Anledningen till att det inte stod om mig i nyheterna var tydligen att polisen inte ville att jag skulle veta att "de var mig på spåren". Mig skulle de alltså passa sig för, jävligt noga. Meddelandet inkluderade både hela mitt namn och e-post och en uppmaning att varna alla de känner för den här samhällsfaran.

Inom två timmar hade så många tjejer och kvinnor i alla åldrar hört av sig och hotat med polisanmälningar korsan tvärsan att jag halvt väntade mig att höra om detta på nyheterna nästa dag. Det var till och med någon som skrev och berättade att hennes kompis Klarita, hade blivit "utsatt" för mig och aldrig blivit sig själv igen efter det. Nu skulle hon övertala denna Klarita att gå till polisen. Mycket märkligt, tänkte jag. Eftersom jag inte kan minnas att jag någonsin talat med någon vid namn Klarita, och det är inte ett namn man glömmer i första taget. Klarita. Klarita. Klarita. Det gnager sig fast, eller hur?

Men det är klart, det är väl precis vad en våldtäktsman skulle säga så att saliven sprutar i rätten. "Jag har inte ens pratat med den här kvinnan!" Åklagarna böjer sig fram och viskar hemligheter sinsemellan. Domaren begär paus och juryn lämnar salen för att konferera. Det blir en lång och utdragen process, de har svårt att enas. Ord står mot ord. In kommer domaren och begär tystnad i rättssalen, alla håller andan. Och så talar domaren, "all rise". Övergången från total tystnad till ljudet av stolar som skrapar i golvet är öronbedövande. Domaren sätter sig igen och buntar ihop lite papper, tar på sig glasögonen och läser juryns utlåtande. Han slänger en snabb blick mot församligen och tar en lång paus. Till slut talar han, ett långt utlägg om hur svåra den här typen av fall är, och så juryns beslut: Skyldig.

Ett våldsamt jubel bryter ut i salen. Klarita kan knappt tor att det är sant. Den åtalade bryter ihop placerar huvudet djupt försjunket mellan knäna. Adovkaten klappar honom på axeln, "Oroa dig inte, vi skall överklara", säger han uppmuntrande. "Vilket jävla äckel. Glad att han fick vad han förtjänade, den där Angleby. Man såg ju på honom vilken pervers djävul han är", tänker du när du läser om det i tidningen.

Jag undrar om det fortfarande cirkulerar, det där mailet.