angleby

När jag var liten älskade jag att limma saker. Jag älskade doften. Brukade hämta en stol att stå på och sträcka mig efter den andra lådan i skrubben, där fanns limtuben. Och så stoppade jag limtuben i fickan, ställde tillbaka stolen och gick så oskyldigt jag kunde in i mitt rum och gick lös på allt jag kunde hitta med den där limtuben.

Sedan kunde det gå några dagar innan Mamma kom in och frågade: "Alex, har du sett limmet?", med den där tonen som föräldrar får när de redan vet att man är skyldig. Som om jag får en chans att vara ärlig och erkänna mitt lilla brott. Men det gjorde jag ju aldrig. Nej, jag stirrade ner i golvet och skakade på huvudet, sedan mötte jag hennes blick med de största blåa hundögon jag lyckats frammana.

I övrigt har jag tydligen lyckats ha sönder farmors gitarr, den är över 50 år gammal. Inte nog med att jag kommer att få höra om detta så länge min Far fortfarande är i livet; jag har nu ingen gitarr att spela på.

Nu går jag och hämtar limmet.