angleby

Jag sitter sitter och stirrar ned i en grumlig drink i mind hand. Precis rätt mängd alkohol har våldgästat mitt blodomlopp för att jag helt plötsligt ska bli väldigt existentiell. Det är den period av fyllan när jag först funderar på mitt liv och min levnandssituation, kanske tycker lite synd om mig själv.

Sedan övergår jag till att tänka på alla som står mig nära. Det är en lång lista jag betar av. Skänker en tanke till vart och ett av de liv som påverkat riktningen på mitt eget. Har någon varit sällsynt jävligt kan det hända att han eller hon plockas bort från den här listan. Då vet man inte riktigt vad som kan hända. Jag tänker på livet och döden, alla som har gått ur tiden. Vad jag minns dem för och hur jag tror att själv skulle bli ihågkommen som om jag inte vaknade upp imorgon.

Det är när jag är vilsen i alla dessa tankar som jag blir fullkomligt lamslagen av ett jitter av storslagna planer och idéer. Allt känns plötsligt väldigt klart, ingenting har någonsin varit så tydligt. Jag vet vart jag är. Jag ser till och med vart jag vill vara. Men framförallt ser jag med oändlig klarhet hur jag ska ta mig dit. Jag tänker att allt jag behöver göra är att ringa chefen, säga upp mig och sedan fullfölja mina drömmar. Vad dessa drömmar är brukar variera lite, men det viktiga är att jag gör det jag måste. Allt annat är obetydligt.

Och sådär sitter jag en lång stund med adrenalinet pumpandes i kroppen och känner att jag kan göra precis vad som helst. Jag är oövervinnerlig. Oslagbar.

Några klunkar till och allt är borta. Alla tankar, alla planer är bara ett suddigt fylleminne. Det är alldeles för dimmigt för att veta vilken väg jag måste gå, och framtiden är lika grumlig som drinken jag håller i min hand.