angleby

Jag brukade gå ut och jogga vid den här tiden. Det var mitt sätt att hantera problem. Lugnande på något sätt, att ta sig fram längs med de otraffikerade småvägarna. Inte en människa ute vid den här tiden. Bara jag, ensam, på väg mot ingenstans.

Det är något fridfullt med att höra vinden vina genom träden. Att lyssna till hur luften pressas ner i mina lungor med varje flåsande andetag. Och ljudet av skor som slår i marken med hypnotiserande rytmik. Allt annat drunknar bort i det avlägsna men kontinuerliga dånet från E4:an.

Det var länge sedan. Långt innan knät, höfterna och foten. Jag har saknat det, nu drar jag ut.