Handgranater och grodyngel
Har bestämt mig för att skriva. Jaha? Finns två typer av skribenter, har jag hört. De som sätter sig ner och skriver. Och så finns det sådana som jag, som sätter sig och vill skriva, fastnar, och jagar ner en kopp kaffe istället. Ska försöka komma ifrån det där. Släppa alla hämningar lika snabbt som om dessa vore osäkrade handgranater.
Är kanske egentligen ute efter att skriva om något djupt och existentiellt. Typ om någon uppenbarelse av den typen man måste dricka en kvarting T-röd för att få eller så.
Svårt det här, svårt. Speciellt när allting känns så förbannad tråkigt och ointressant. Blir alldeles utmattad av att begrunda den stora meningslösheten i att sitta på jobbet, gäspa och dricka kaffe. Jag skyr alla tankar mer invecklade än "Jaha-nähä. Och vad ska jag äta till lunch idag då?". Tankar som stammar från ett redskap som just nu bara kan kallas för en hjärna på grund av dess belägenhet inuti min skalle. Pågår på det stora hela ungefär samma aktivitet där inne som på SAS startbana. Jag får helt enkelt be att återkomma när denna strejk har upphört och mina nervbanor återigen trafikeras av elektriska impulser.
Vissa dagar känner jag mig lika intellektuellt högstående som ett mentalt handikappat grodyngel. Nu går vi på lunch.
Tillbaka till nutiden
När jag korsat parkeringen och hoppat på bussen nere vid pizzerian blir jag fullkomligt lamslagen av den mest intensiva känslan av déjè vu jag någonsin upplevt. Plötsligt är det som att jag har rest nästan tre år tillbaka i tiden. Det är inte bara en känsla av att detta är en situation som jag har upplevt tidigare; det är som att klockan har vridits tillbaka för hela min person. Jag får ett nytt - eller rättare sagt, ett gammalt perspektiv på hela min tillvaro. Lite mer bekymmersfri. Lite mer vill-göra. Lite färre måsten, kanske.
När upplevelsen är över fylls jag av ett växande tomrum, gött av dekadens, saknad och meningslöshet.
Nu börjar vi på ny kula
Har inte riktigt bestämt hur jag ska attackera detta ännu, men en sak är säker, att nu styr vi upp det här - ni och jag. Visst? Bra.
Varför slutade man med det här?
Kolla varifrån!
test
Kolla varifrån!
test
Förklaring fodras
Påslakan
Alex: Jo, men de är inte på... de är avslakan!
Förbrukningsvara
Plötsligt händer det
Äter lunch ensam på Food Courten i Kista när ett par slår sig ned bredvid mig. De har en liten bebis med sig, en sån där som fortfarande har kvar doften av nyköpt. Typ som en bil direkt från återförsäljaren. Kvinnan, som är något slags asiat, säger något och pappan slår sig ned med barnet. Mannen ser ut att heta typ Erik Johnsson, han en riktig ursvensson Såg överlag ut att vara en sån där supersöt bebis som kan charma en hel tunnelbanevagn. Plötsligt börjar den tjuta, då börjar mannen flicka med fingret över läpparna på den lille så att det låter väldigt roligt, hon slutar direkt och börjar skratta istället. Det märks att det är en mycket skicklig Pappa vi har att göra med.
Kvinnan kommer tillbaka med sin mat och tar över barnvaktandet medan mannen går iväg för att hämta sin egen mat. Hon ger bebisen en leksak och sedan smakar hon på maten. Såg väldigt svårätet ut. Måste ha varit riktigt äckligt, eller bara alldeles för starkt. Mannen kommer tillbaka med sin mat och slår sig ner han också.
Sedan händer det.
Kvinnan säger någonting samtidigt som hon tittar ner i bordet och petar lite i maten. Pappan svarar på samma främmande språk, kysser henne på kinden och byter ut deras matbrickor. Plötsligt inser jag att jag bevittnat uttryck för hövisk kärlek, äkta sådan. Kanske för första gången. Det var väldigt fint, tycker jag. Och plötsligt känns allt lite mer rätt i världen.
3 timmar kvar
Internet är tömt, allting har setts. Skärmsläckaren har gått igång och min bok är slut.
Vad nu?
Kan Jang så kan jag
I måndags hade jag gruvligt ont i halsen. "Nej, nej nej! Får inte bli sjuk nu!", tänkte jag och pinade in på apoteket och började stjälpa i mig Kan Jang.
Fungerar ju alldeles utmärkt den här smörjan. Två dagar senare och jag känner mig friskare än vad jag gjorde tidigare, ja ni vet, innan jag kände mig krasslig. Logiken är ofelbar.
Sammanträffande? Placeboeffekt? Jag skiter i vilket, Kan Jang är numera min go-to guy för minsta lilla rubbning i min kropp. "Kan Jang så kan jag", säger jag fnissandes och vänder uppochned på en till.
Judas
Ett myller av människor, mestadels berusade existensnihilister; avskum som låtit sin indifferens gentemot varandras närvaro bana väg för likgiltighet och apati. Och mitt ibland dem en kameleont. En frälsare förklädd. Alla samlade på en plats som de aldrig besökt förut, men vad gör väl det?
Där sprang vi in i varandra igen. Jag blängde hastigt på den andre och vände och gick. Du följde mig, men inte alls med samma värdighet som när Matteus eller Petrus följde Jesus.
En kort grej bara
Den där kalla slatten i botten av kaffekoppen, varför dricker ni inte den? Kaffe det också vet'ni.
Oupphörligt
Jag väntar...
Non-stop oavbrutet, sju dagar i veckan konstant i ett sträck hela tiden, utan uppehåll dygnet runt.
... men inget.
Precis lika jävla jobbigt
Här är något ni föräldrar kanske inte är medvetna om:
Det är precis lika jävla jobbigt att lyssna på.
Klok och självisk
Läs manifestet här
Det är väl trevligt att religion uppmuntrar goda gärningar och en god moral. Historien visar dock att det mesta kan ursäktas så länge man ropar Guds namn innan giljotinen faller. Skulle vara intressant att se statstik över hur många av de troende det är som bara lever gott på grund av rädsla att lida följderna av ont leverne under livstiden på jorden. Fel sorts motivation om ni frågar mig.
Som jag sa klokt sade till Mamma när jag var sju och hon hotade med att jag inte skulle få spela fotboll, "Det där med bestraffning kommer bara att göra det värre." Istället drog hon igång ett morotssystem med resultatet att jag försökte bli en reko kille med finess.
Vare sig motivationen är ett paket hockeybilder, ett aktiverat njutningscentrum eller att att slippa ett helvete av bibliska proportioner, håller jag med helhjärtat om att det är helt okej att vara en generös kille med egennyttiga baktankar. Det är något som gagnar alla.
Spetsad
Där satt vi alltså ett femtontal personer runt ett alldeles för litet bord som till råga på allt var placerat på en scen. Ni kan tänka er den tumult som uppstod var gång det var dags för två människor som satt särdeles långt ifrån varandra att bryta arm.
Det var i detta kaosartade stim som jag lyckades trilla av bänken, ner från scen. Mellanlandade på ett älghorn innan jag damp ner vid två intet ont anande middagsgäster. En tystnad svepte in över sällskapet när alla som inte såg händelsen plötsligt blev väldigt nyfikna på vad de andra stirrade på. Det var ingen fara, mest pinsamt liksom. Och synd på det där älghornet, tänkte jag. Det såg fint ut.
Men när jag vaknade dagen därpå och skulle kliva ur sängen så gjorde det ont. En blodfläck vandrade ned längsmed benet och slutade där strumpan hade suttit. "Så in i helvete ont, med betoning på 'IN'. Pröva att säga det högt för er själva så att ni förstår vad jag är ute efter: Så IN i helvete ont." Förbannade jävla älghorn.
Ett mirakel
Ställde om klockan imorse, kände att snoozeknappen inte skulle räcka till. Den är inte särskilt frikostig, delar bara ut ett par minuter åt gången. Snålt, kan jag tycka ibland.
06:45 ville jag skriva, men istället råkade jag skriva 07:45. Ett fatalt misstag, vilket som ni förstår hade kunnat leda till efterdyningar av bibliska proportioner. Miraklet i det hela är att jag, trots kronisk morgontrötthet, ändå vaknade 06:45 på minuten och undrade varför inte klockan hade ringt.
Börjar tro att jag har någon slags intern klocka, känns bra att den vill mig väl.
Nu är det kört för de små rackarna
// Fastighetsskötaren
Råttgift är ganska brutalt för övrigt. Det är antikoagulerande, vilket innebär att du börjar blöda överallt. Inuti. Visste ni det?
Detta är nu ett råttinfesterat tropiskt chartermål. Men inte länge till.
Katballe
"...
Last name: Katballe
Function: Mechanic
Title: Technician"
Smaka på ordet, låt det rulla av tungan.
Katballe.
Försök att få till det där riktigt grötiga danska uttalet.
Katballe.
